Skulptörförbundet ger

2013 Ă„rs Sergelstipendium till

Marianne Hall

För skulptural gestaltning dÀr livets
skörhet och sÄrbarhet skildras ömsint och
uttrycksfullt. Med stor materialkÀnnedom
visar hon pÄ lerans möjligheter till det
mest subtila skapande. Med stark integritet
förvaltar Marianne Hall en urÄldrig
skulpturtradition dÀr det monumentala
kan rymmas i en hand.

(juryns motivering)

.......................................................

Starka kÀnslor finns i alla Marianne Halls skulpturer.
I mÄnga av dom uttrycker hon oro, vrede , förtvivlan och sorg
parad med stark ömhet för de utsatta gestalterna.
Hon konkretiserar vad vi stÀndigt möter i massmedia:
stympade kroppar, förvridna gestalter-
bevisen pÄ att mÀnniskans grymhet aldrig nÄr en grÀns.
Skulpturerna Àr Marianne Halls sprÄk ,
skapade i hennes kontakt med verkligheten,
framvuxna ur hennes brottning med livet .
Jacqueline Stare
utdrag , katalogtext 1994
.................................................

I sin skulptur fortsÀtter Marianne Hall oförtrutet med sina mÀnniskoskildringar . huvuden i klassisk resning och sÄ all denna mÀrkliga, mÀnskliga smÄskalighet. FrÄn ett uns lera fÄr hon fram dessa handflatsstora figurationer. En och en eller i smÀrre grupperingar, gör inte sÄ mycket vÀsen av sig. De mest bara Àr dÀr. Men de syns, de kÀnns, de verkar med sina stilla, ofta slutna ögon.
Ur terracottan kramar Marianne Hall kÀnsligt fram mÀnskliga existenser , tydliga, fasta, men ocksÄ mjukt tillknÄdade, fria, öppna. Uttrycksfulla, mÄngtydiga Àr det som om hennes smÄ vÀsen gÄr in i sig sjÀlva, skÄdande mÀnskliga djup. De rör det allmÀnmÀnskliga, fÄr tid och rum, dÄ och nu, samtid och det lÀnge sedan att smÀlta samman till ett gÄtfullt vardande.
Det kan fÄ hennes skulptur att kÀnnas som höljen för mÀnniskans inre. En inÄtvÀnd vÀrld öppnar sig i varelser pressade av oro, Ängest, undrande över tillblivelse, förgÀngelse, men ocksÄ öppna, avvaktande inför livskrafters möjligheter. Ett stycke livsvandring drar fram, kan fÄ en och annan att undra över de eviga frÄgorna,
vilka Àr vi, varifrÄn kommer vi, vart Àr vi pÄ vÀg?
Med sÀker ingivelse penetrerar Marianne Hall det individuella, fördjupande insikten om mÀnsklig tillvaro. I allt en skulptur, dÀr betraktaren har mycket att begrunda.

STIG JOHANSSON
katalogtext Ă„r 2012

.....................................

MIN LERA ÄR MITT SPRÅK,
anteckningar frÄn min atelje

Genom leran, ser jag.
Som i ett mörkrum dÀr bilder framkallas, ser jag.
Jag ser livets genomborrande skönhet.
Jag ser mÀnniskan slita sönder mÀnniskan.

Min lera Àr mitt sprÄk. Min lera Àr MITT sprÄk.
Genom sprÄket fÄr vi kontakt med verkligheten.
Vi skapas stÀndigt av det sprÄk vi lever i.
Det finns mÄnga sprÄk. Helen Keller var bÄde blind och döv sedan ettÄrsÄldern.
Utan ett sprÄk levde hon i ett onyanserat kaos.
NÀr hennes lÀrarinna ristade tecknet för vatten i hennes handflata samtidigt som hon fick uppleva vattnet i sin hand, fick hon ett teckensprÄk som öppnade vÀrlden för henne. Vi ser vÀrlden genom sprÄket. Och vÄrt sprÄk formar oss.
Sara Lidman skrev: Ditt sprÄks grÀnser , Àr ditt livs grÀnser.
Det finns mÄnga sÀtt att fÄ ett sprÄk.

Jag var ett mycket tyst barn och hade dÄlig kontakt med mÀnniskor omkring mig. Men jag hade en lÀsebok, Vill du lÀsa, med underbara bilder och vilsamma texter. Den boken och alla fina sÄnger gav mig ett sprÄk som öppnade en trygg vÀrld för mig. NÀr jag var sex Är gick jag ensam till skolan genom en lÄng mörk tunnel som luktade kiss och som skulle vara skyddsrum om kriget kom. Efter tunneln fick jag pÄ vÄrarna uppleva de otaliga vÄrblommorna som gav mig svindlande skönhet vid Engelbrektskyrkan. Redan som ett litet barn var jag mest ÄskÄdare, vÀl medveten bÄde om det svÄra och det sköna. PÄ skolgÄrden gick jag till en pojke gjuten i brons, honom var jag inte rÀdd för pÄ rasterna.
Vi hade vÄr tysta dialog, den mörka tunneln, vÄrblommorna, bronspojken, lÀseboken och jag.



NÀr jag var tretton Är började jag teckna och mÄla. Oftast tecknade jag portrÀtt. Jag fick en starkare verklighetskontakt, upplevde ro och en förhöjd livskÀnsla. Jag gick till Carl Eldhs trÀdgÄrd och stod och kikade in pÄ alla skulpturer. Jag gick ensam till Nationalmuseet och sökte stÀndigt upp Watteaus Vattenfall, vilken kraft i mÄlningen, jag tror att jag först nu inser varför jag stÀndigt gick tillbaka till den tavlan! En enda gÄng flög det genom mitt huvud att jag ville bli skulptör. Men tanken var inte tillÄten. Jag följde mitt familjebudskap, tog studenten och tvÄ examina. Sedan gjorde jag revolt, sökte till Konstfack och kom in i en helt ny vÀrld. Det fanns ingen ÄtervÀndo


Det tog flera mÄnader innan jag riktig förstod varför vi skulle arbeta efter modell, den nakna mÀnniskokroppen, 25 timmar i veckan. Men en dag utbrast jag: Nu ser jag! Och min lÀrare svarade: Ja, nu har fjÀllen fallit frÄn dina ögon. Efter detta har jag mÄnga gÄnger fÄtt utbrista: Nu ser jag! Fast ÀndÄ ser jag aldrig klart. FjÀllen faller fortfarande. Jag avbildar inte det jag ser, jag ser nÀr jag arbetar. Mina sinnen skÀrps, sensibiliteten ökar, och det jag ser framtrÀder i allt större styrka. StÀndigt upplever jag att gapet mellan det jag ser och det jag kan Äterge hela tiden blir större. Jag upptÀckte formen som kraft, i ett rytmiskt skeende som pÄminner om dans och musik. Skeendet fanns djupt innanför och bortom ytan. Skönheten kunde bli sÄ stark att jag mÄste vÀnda mig bort. Det Àr detta möte med modellen som Àr Àventyret, det blir bara spÄret kvar efter mitt arbete.
En sommar satt min mamma modell för ett portrÀtt tvÄ timmar varje morgon i fem veckor. Aldrig tidigare hade jag sett min mamma! SÄ kÀndes det, och jag tyckte att jag bara hunnit med en bit av hennes panna. Men jag kom in pÄ Konstakademin pÄ den studien. DÀr fortsatte jag med mina modellstudier av mÀnniskokroppen i fem Är.


Efter studietiden kunde jag inte arbeta efter modell. Den vĂ€rld jag fött mina tre barn till, blev min modell, och jag började arbeta pĂ„ ett helt nytt sïżœtt.
I en mycket svÄr situation, nÀr jag inte kunde tala eller grÄta, anvÀnde jag för första gÄngen leran som ett direkt uttryck i handen. Jag gjorde ett tecken i leran. Jag ropade i leran! Jag hade fÄtt ett nytt sprÄk, ett sprÄk för min kÀnsla. Leran blev en del av min kropp, en del av mitt kroppssprÄk! Detta nya sprÄk har jag utvecklat allt mer. Och nu Àr det mitt viktigaste sprÄk. Leran svarar mot min fingertoppskÀnslighet och tar emot mig pÄ ett sÀtt som jag inte förstÄr och mÄnga gÄnger inte kan kontrollera. Liksom nÀr jag arbetar efter modell skÀrps mina sinnen, stegras sensibiliteten. Förmedvetna och omedvetna bilder gestaltas pÄ ett medvetet plan. Styrkan i ljuset kan bli sÄ stark att jag mÄste se bort. Mörkret och nakenheten kan ocksÄ stegras sÄ att jag mÄste se bort. Men för mig Àr detta en vÀg som leder mig vidare till kraft och befrielse.
Att arbeta Àr att fÄ ett starkare möte, bÄde med mig sjÀlv och den vÀrld jag lever i. Det kan leda till ett vredesutbrott i leran Jag stÄr inte ut med slakten lÀngre, slakten av jorden och av mÀnniskorna.
Nyhetsslamret för mig stÀndigt tillbaka till en brutal verklighet. Och det finns inte plats eller sprÄk att reagera. Efter nyheterna kommer vÀderleksrapporten. Vreden löser mig ur min vanmakt.

En gĂ„ng hade jag inget sprĂ„k. DĂ„ kunde vanmakten ta makten ïżœver mig.
Nu har jag ett sprÄk, som kan ta makten över vanmakten.
Jag arbetar för att se, och jag försöker berÀtta vad jag sett.
Jag ser den genomborrande skönheten. Och jag ser den förgörande smÀrtan och ondskan. Jag kan kÀnna mig som en journalist med leran som kamera.
Jag reser snabbt mellan olika vÀrldar. Ibland kan ett enda litet skal ge mig en stark skönhetsupplevelse , ibland Àr det outhÀrdligt det jag fÄr se,
men jag mÄste fÄ berÀtta.
Det senaste Äret har jag mest tecknat. Under studietiden tecknade jag efter modell men i mÄnga Är har pennan legat oanvÀnd. Nu kan teckningarna
otÄligt flöda fram, och nu föds dom lika omedvetet som mina nya lergestalter.
Det finns tider dÄ jag lever med helt vidöppna sinnen.

NÀr jag visar mitt arbete dÄ trÀder jag sjÀlv Ät sidan.
Kanske kan betraktaren lÄna min konst till sin egen upptÀcktsfÀrd.
Konsten vÀnder sig till den kreativa sidan hos betraktaren.
Betraktaren blir medskapare i en dialog med konsten.
Det finns inget rÀtt eller fel i den dialogen.
Och var och en har rÀtt att bestÀmma hur nÀra konsten fÄr komma.
Varje möte Àr ett unikt Àventyr.
Betraktaren Àr en viktig part i att ge konsten liv.
Ett sprÄk som inte nÄr en dialog , tystnar
Jag vill citera vad konstskribenten Gertrud Sandqvist skrev för mÄnga Är sedan:
"Jag skriver om konst dĂ€rför att jag lever. Jag skriver om konst dĂ€rför att jag inte förstĂ„r. Jag Ă€r utlĂ€mnad Ă„t bilden liksom den Ă€r utlĂ€mnad Ă„t mig. Det finns nĂ„got i den-nĂ„got som hela tiden undflyr mig, oroar och lockar. Bilden som ett löfte om NÅGOT ANNAT, ett annat slags förstĂ„else, en annan insikt, ett annat tilltal om vad som Ă€r liv och vad död. För bilden innehĂ„ller ett tvĂ„ng. Den tvingar mig att se mig sjïżœlv. Den sporrar till motstïżœnd, i vissa fall tvingar den mig att fly för att sedan komma tillbaka, mindre rustad.Inför bilden mĂ„ste jag vara vapenlös. Jag mĂ„ste lĂ€mna den rustning som heter vana, stolthet och fördom om jag inte vill inleda ett krig, inte mot konsten men mot mig sjĂ€lv. Och jag vill lĂ€sa ett par anteckningar frĂ„n min dagbok i ateljen;
Vaknar i morgonmörker, jag har arbetat hela natten
Jag ska gÄ upp nu och anteckna
Jag skall anteckna nattens arbete
SÄ jag inte glömmer det , nu nÀr jag vilar vaken
Anteckna det i min lera, det skall jag gïżœra.
..................................

I leran finns mitt sprÄk
Oroligt Àr sprÄket som inte nÄr fram
tÄl inte stumheten
Oroligt Àr sprÄket
dÀrför brÀnner jag min lera
för att sprÄket skall fÄ liv
och leva i mellanrummet mellan dig och mig.

Jag vill leva nÀra verkligheten.
Livsintensiteten stegras. Arbetet ger ro och förlöser min kraft.
DÀrför fortsÀtter jag att arbeta. Jag kan inte sluta leta.
Ett citat av Herbert Marcuse: "Konstens sanning ligger i dess förmÄga
att bryta den bestÄende verklighetens monopol pÄ att definiera vad som Àr verklighet."
NÀr vi trÀnar vÄra kroppar erövrar vi ett större rum att röra oss i.
NÀr vi övar vÄra sinnen erövrar vi nya livsrum.
Jag har min erfarenhet i min atelje, men den Àr sÄ stark att jag inte vet hur jag ska kunna beskriva den, jag fÄr uppleva en livsintensitet som gör att jag stÀndigt söker vidare, jag orkar inte sluta leta, och jag vet att nya rum Äter igen öppnar sig.

MARIANNE HALL mars 2015