23 OKTOBER Ă„r 2019

Ett drygt Är efter en svÄr hjÀrnskakning arbetar jag igen !
SEGER ! I januari har jag en utstÀllning pÄ galleri Nordostpassagen pÄ DjurgÄrden i Stockholm, och i februari en stor retrospektiv utstÀllning pÄ Tomarps KungsgÄrd i SkÄne. VÀgen öppnar sig.

Oktober Ă„r 2018
Larmsirenerna dÄnar ! Vem lyssnar !
Även fĂ„glarna och stenarna ........ ROPAR !
MÀnniskorna skaffar hörselskydd.


Högsommar Är 2018
Med en vÀrme som fÄr mig att gÄ i ide !
Även alla mina gestalter i lera gömmer sig i skuggan.
Vi stÄr stilla. Kanske tar vi bara sats , vi vill ut i livets centrum, letar efter vÀgen.



April Ă„r 2018

Ett till Är har gÄtt. Ett till Är ska komma.
Jag fortsÀtter att naket höra vad mina ögon ser ,
och se det mina öron hör. Min lera antecknar.
Jag blir skrÀmd av allt som hÀnder i vÀrlden nu, men min lera
tar makten över min vanmakt. För att orka mĂ„ste jag fortsĂ€tta leta efter det rum som vill ta emot mitt sprĂ„k i leran. Det stavas UTSTÄLLNING! Men hur ska det ske, mitt sprĂ„k fĂ„r inte plats om det inte hörs. Och hur skall det höras utan utstĂ€llning? Även min bok drunknar i bruset. Makt och Vanmakt, Jubel och VrĂ„l, Mod och Missmod... lever jag med.


AUGUSTI ïżœr 2017
MIN BOK -Det stora Äventyret- en resa bortom ytan, vill nu ut pĂ„ sitt eget Ă€ventyr! Jag har nu lĂ€nge levt med vidöppna ögon, och mitt möte med den vĂ€rld vi lever i har varit omstörtande naket. Även mötet med den konst jag gjort under mĂ„nga Ă„r har trĂ€ffat mig med större kraft Ă€n tidigare. TvĂ„ poler lever jag mellan :VRÅLET över allt som slĂ„r sönder och JUBLET över det nya som trotsigt bygger upp igen. Vreden och Jublet Ă€r tvĂ„ kompletterande krafter som följer mig och bĂ„da hjĂ€lper mig ut ur min vanmakt. En resa bortom ytan som jag aldrig vill bryta upp ifrĂ„n.



april 2017 BOKEN ÄR KLAR !



den 23 februari Ă„r 2017
..... jag gÄr och vÀntar pÄ den bok jag arbetat lÀnge med , och som nyss lÀmnats till bokbinderiet. Om tvÄ veckor skall den komma hem till mig. Och sedan skall jag lotsa den ut i vÀrlden. SpÀnnande !
Den har fĂ„tt titeln " det stora Äventyret- en resa bortom ytan "
......allt ryms i en droppe av vatten och ljus.........


Sommaren 2016


Kommer just hem efter en lÄng resa
LÀngre Àn till Afrika, lÀngre Àn till mÄnen
Det jag sÄg var utanför mina förestÀllningar
Ingen kamera hade jag, och ingen mobil
Mina ord kan inte berÀtta
Allt rymdes i en droppe av vatten och ljus


en dag i februari 2016

Jag har byggt en koja
dÀr tystnaden kan bo
NĂ€r tystnaden har vilat sig
börjar hon tala
Min lera lyssnar



Det Àr fredag i november , en vecka efter attentatet i Paris.
Hela vÀrlden lever i skrÀck. Alla mobiliserar mot ondskan.
Klimatmötet i Paris nu snart överskuggas av det som hÀnde i Paris förra veckan.
Moder Jord Àr ocksÄ hotad av det sÀtt vi behandlar henne.
AnvÀnder vi en skrÀck ,för att bedöva en annan skrÀck? Hotet mot Moder Jord fÄr inte plats just nu. Kanske allt hÀnger ihop? Var finns dialogen om helheten?



Söndagmorgon den 20 september

Det sÀgs att Gud steg in i vÀrlden som ett jagat flyktingbarn,
född bland djuren pÄ ett jordgolv,
för det fanns ingen annan plats för honom.
Barnet vÀxte upp till en ung man, som berÀttade om vetekornets kraft.
KvÀllen innan han visste att han skulle mördas,
delade han brödet med alla nÀrvarande,
för att vi skulle komma ihÄg hans berÀttelse
om tillit och tillhörighet.
Nu har barnet stora katedraler att bo i.
Det kan vara svÄrt att hitta honom dÀr,
och brödet fÄr vi inte alltid ta del av.
Nu flyr barnet igen och föds mitt ibland oss pÄ golvet.
Vetekornet fortsÀtter att gro till ett bröd ,
som vi en dag alla fÄr dela.
SÄ Àr min lÀngtan om en enda mÀnsklighet.


Söndag den 6 september 2015

Nu flyr mÀnniskor i tusental Äter igen.Som barn sÄg jag,pÄ journalfilmer, barn gÄ barfota i snön. Dom hade inga skor. Och jag visste. Jag visste att kriget fanns pÄ riktigt för barn mÄste gÄ barfota i snön. Det gjorde ont i mina fötter. Nu Àr jag inte barn lÀngre och det jag nu ser föder ett ramaskri i mig, i hela mig.
I det ropet blandar sig mÀnniskor i tusental som flyr för att fÄ leva. Min lera tar mot ropet och söker en plats för att bli hörd.


Nu Àr det sent i augusti, en ny tid börjar.

Sommaren har varit intensiv som utstÀllningstid, och ingenting Àr sig riktigt likt. Cristina Karlstam skrev en artikel i Uppsala Nya Tidning den 16 juli om min sommarutstÀllning pÄ Grönsöö. Den artikeln gav mig ny kraft.Jag har Ätergett den under rubriken Ord ur recentioner. Nu Àr min arbetsiver mycket större Àn vad min kropp orkar med. Och det kÀnns bra trots allt! Mina gestalter i leran pratar Àven nÀr jag behöver sova. Nu vill jag ge dom ett nytt rum !
Dom tÄl inte att behöva vara stumma, nerpackade i plastlÄdor. DÄ brÄkar dom med mig och ropar att dom vill fÄ luft igen. Jag behöver medhjÀlpare för att befria dom. Det finns konstnÀrer som har det, konstnÀrer som har extrahÀnder genom snickare, smeder, kuratorer, och mÄnga fler.
Visst vet jag vad jag behöver hjÀlp med! Jag vet vad jag vill göra!





Den sjunde dagen i juli

Nu Àr alla mina terracottor frÄn London hemma igen.
Gruppen med den döende fÄgeln stÄr nu pÄ skulptörförbundets jubileumsutstÀllning pÄ KonstnÀrshuset. I gÄr fick jag kopior pÄ teckningar som yngre barn gjort i London efter mina gestalter och dom fick berÀtta varför dom valt den skulpturen."I draw it because it makes me calme!" OJ! Barn Àr kreativa och kÀnsliga. Det var nog det finaste omdömet jag fÄtt pÄ lÀnge av figurer som vuxna ibland inte orkar ta till sig. Ett annat svar var: "I think it looks like a soul coming out of a dead bird."




En dag i början pÄ juni mÄnad Är 2015

Jag vÀntar hem min del av utstÀllningen i London.
LÀngtar efter att fÄ befria mina gestalter frÄn packlÄdan och ge dom syre igen.
HÀr i stan stÄr andra skaror i terracotta, som vill fÄ rum att leva i en ny dialog.
PÄ Grönsöö finns mÄnga pÄ sommarvistelse.
Alla börjar bli högljudda i sin iver att komma vidare i vÀrlden.
Teckningarna vill ocksÄ vara med, dom tÄl inte att ligga helt tÀtt intill varandra.
Det Àr ett vÀldigt sorl, och mÄnga gör sig inte hörda i trÀngseln.
Jag letar igen, efter nya rum.


Pingstafton Ă„r 2015

Det Àr pingst, hÀnryckningens tid.
Alla dessa vÄra högtider berÀttar om nÄgot som stÀndigt sker, sÄ tolkar jag det. Gudabarnet föds stÀndigt, den heliga dÄren slits sönder pÄ en trÀpÄle- Kain dödar Abel, jublet över livet blandar sig genom all klagan. HÀr stÄr jag i min vardag och blöter min lera för att ta makten över min vanmakt.


Maj mÄnad Är 2015

Nu stÄr dom dÀr i stallet ,i Grönsöö slottspark, och pratar med varandra, alla dom som levde för lÀnge sedan och blivit förevigade i slottets mÄlningar, och mina mÀnniskor i lera. MÄnga erfarenheter delar dom, nÀr dom vÄgar vara uppriktiga i sin dialog. Inte Àr vi sÄ olika. Men berÀttelserna om oss Àr olika. Om vi tar oss tid, Àr tysta och modiga sÄ kan vi lyssna pÄ dem.Vilken spÀnnande dialog! Vi Àr alla inbjudna att delta i det samtalet. Vi fÄr försöka lyssna pÄ en eller tvÄ i taget annars blir det bara ett sorl av röster som vi inte kan urskilja.
Det kan bli spÀnnande, inte vet man vad som hÀnder.



11 februari 2015

Det var spÀnnande i London. Det gav kraft och arbetsglÀdje.
Den 25 juni Àr jag tillbaka för att vara med pÄ en bokutgivning
om utstÀllningen och Nordisk skulptur . Kanske öppnar sig nya möjligheter, Nu arbetar jag inför en sommarutstÀllning pÄ Grönsöö
slottsgods. Leran vÀntar pÄ mig. VÀgen rÀtar ut sig.



23 januari 2015

Nu packar jag!
Skulpturerna Àr redan pÄ vÀg till London.
Nu packar jag med mig sjÀlv , min iver och min vilja och glÀdje.
Tandborsten och allt praktiskt följer med av bara farten.
SpÀnnande att öppna nya dörrar.
Jag Àr pÄ vÀg.



den 10 november

Jag har försökt lÀnge nu, att lÄta mina terracottor fÄ tala
i ett rum i Sverige. Men alla försök har den sista tiden bemötts med tystnad,
eller ibland av ett artigt NEJ.
SÄ kommer ett brev frÄn London och efter ansökan om deltagande i en utstÀllning med 14 skulptörer frÄn Norden, fÄr jag
ett övertygande JA ! Jag fÄr livsrum igen, i Storbritannien.
Och min lera kan andas igen.


den 7 oktober

Det sÀgs att elefanterna sprang frÄn stranden innan Tsunamin nÄdde fram. Förmodligen hade dom en sensibilitet som rÀddade deras liv.
Vi mÀnniskor flyr sensibiliteten och lyssnar inte pÄ dom som ÀndÄ försöker anvÀnda den för att berÀtta sina erfarenheter.
Vi bakar en kaka för att lugna ner alla oroliga aningar.



Det Àr den andra dagen i september valÄret 2014

Det har varit en turbulent sommar med rapporter om
ondska och översvÀmningar, hetta och skogsbrÀnder.
Nu flyr mÀnniskorna! MÄnga flyr för att fÄ leva,
och mÄnga flyr för att inte se dom som flyr.
SVT lugnar oss med sportprestationer och mattÀvlingar och " nu ska vi vara glada" och fÄ mer pengar i plÄnboken.
Jag ger upp mitt ramaskri, men det Àr svÄrt att fÄ höras .
Jag letar.


Den 20 maj

Ibland stannar tiden
och vÀggarna i rummet rasar samman,
Även orden förlorar sin bĂ€rkraft.
Mitt sprÄk söker sig andra uttryck.


En dag i maj mÄnad

Jag citerar Ă„ter igen Herbert Marcuse:
"Konstens sanning ligger i dess förmÄga
att bryta den bestÄende verklighetens monopol
pÄ att definiera vad som Àr verklighet."
Vilket Àventyr!
Inte behöver vi Äka till MÄnen för att fÄ starka upplevelser !

Den 17 maj

PÄ bordet stÄr en stor bukett med rosor frÄn mina kollegor i
Svenska KonstnÀrernas Förening. I gÄr fick jag ta emot ett stipendium med motiveringen: " Starkt, kÀnsligt, berörande"
Min glÀdje fyller mig med ny kraft.


LĂ„ngfredagen 2014

Det Àr tyst i dag.
Men det Àr en annan tystnad Àn den kreativa tystnaden,
som jag skrev om en februaridag.
Jag har sÀnt mÄnga ansökningar om ett rum
till mina terracottor och mina teckningar.
Men det Àr tyst, förvirrande tyst.
Har vi förlorat förmÄgan till dialog , sam-tal ?

En februaridag

......jag mÄste gÄ in i tystnaden.......
för att kunna höra vad jag tecknar......


Årets sista dag Ă„r 2013

Det stora rummet i min bostad Àr överfyllt av terracottor
och teckningar. Dom Àr nu högljudda och pÄtrÀngande.
Eller Àr det jag som fÄtt tillbaka min förmÄga till kontakt?
Leran och kolet fÄr liv i en dialog med en mottagare.
I det slutna rummet utan mottagare tystnar allt.
NÀr jag gÄr in i det tysta rummet
hör jag hur starkt alla ljud kommer tillbaka.
Leran lever igen .
Jag letar efter ett större rum och fler som stÀller sig i en dialog.
Det stavas UtstÀllning.

Söndag den 17 november

I gÄr fick jag ta emot Skulptörförbundets Sergelstipendium 2013 !
En ny dörr öppnar sig !
Min tillit vÀxer.


Novemberskymning 2013

Jag vÀntar.
Jag letar.
Djupt i mig har jag en tillit.
Samma tillit som fostret har
till krafter som föder livet vidare.



Redan Oktoberljus ! 2013

I snart nio mÄnader har jag nu Àntligen kunnat gÄ till mitt eget
tysta rum pÄ Tavastgatan ,dÀr leran vÀntar pÄ mig.
Nio mÄnader! Det Àr tiden för att föda.
Inte vet jag vad som hÀnder mig.
Men jag letar för att jag skall kunna gÄ vidare
med min nya iver. Jag vill ge rum och luft Ät mina terracottor och teckningar för att dom skall kunna stÄ i en dialog.
Det stavas UTSTÄLLNING !

Nya Ă„ret 2013

Ordtjuvar
dom tog vÄra vackraste ord
slog sönder dom

Och inga nya ord hittar vi
vi Àr sprÄklösa
och hittar inte in i den verklighet
som orden skulle bÀra

Hur ska vi limma ihop orden
sÄ dom kan bÀra verkligheten
bortom alla trasiga ord

Tjuvar tog orden
.....................

Lördag den 22 december 2012

Det har varit skolavslutning.
NĂ„gra elever har varit i en kyrka.
PrÀsten fick inte lÀsa vÀlsignelsen.
Eleverna mÄste skyddas frÄn vÀlsignelsen.
Men mÄnga andra gudar fÄr prata fritt .
Dom kommer inte med nÄgon vÀlsignelse.
Dom har helt andra önskemÄl och gömmer sig
i icke-religiösa ord.
Snart fÄr vÀl barnen inte sjunga om blÄsippan som niger !
Inte kan vÀl blÄsippor niga.


Söndag 25 november 2012

I dag sÄg jag första filmen i TV- serien Why Poverty.
Allt Àr nÀra nu, vi kan inte bara dra för gardinerna.
Finns ordet BarmhÀrtighet kvar?
Ropet, bönen om BarmhÀrtighet finns i min kortfilm
Kyrie Eleison ,men det Àr bara genom oss som den
barmhÀrtigheten kan leva ,
vÄr Kyrie har bara vÄra hÀnder .



Onsdag den 24 oktober 2012

Kanske ska jag kalla mig journalist, bildjournalist.
Jag tittar. Och jag berÀttar vad jag ser.
Jag berÀttar i lera.



onsdag den 10 oktober

Nu har jag gett luft och rum igen till mina gestalter i lera.
Dom stÄr och vÀntar i galleriet pÄ att fÄ komma i dialog .
Nu sÀger dom det som dom inte kan i kafferummet
dÀr vi alla har vÄra grÀnser !
Om ni bara lÄter mig tala,sÄ sÀger dom först.
Om du lyssnar fÄr du höra det du kanske inte hört.



mÄndag den 8 oktober

Jag packar in mina gestalter i bubbelplast för att ta dom till
utstĂ€llningen i ÖsterĂ„ker som öppnar pĂ„ lördag.
I bubbelplasten kan dom inte andas.
DĂ„ finns dom inte.
Det Àr mÄnga gestalter hÀr i min atelje som Àr nerpackade,
kanske kan dom fÄ liv en dag.
Vi blir till inför ett DU sa filosofen Buber. Vi ger varandra liv.
Det pratade inte politikerna om pÄ Partidebatten i SVT om i gÄr.
Det Àr pengar som gÀller. Vi ska bli rika för att fÄ liv.
Det rÀcker inte med grundtrygghet.
DÀrför har vi inte rÄd med Kulturen.
Men vi upplever vÀrlden genom vÄra sinnen !

Vi kan trÀna vÄra sinnen lika vÀl som vÄra kroppar.
TÀnk om vi inte hade rÄd att röra pÄ oss!


söndag den 19 augusti 2012

Sommaren har varit Vila efter ett turbulent Ă„r.
Min lera Àr vÄt .... igen.
Fingertopparna minns min lera lÄngt ner i tiden
NÀr jag var tretton Är gjorde jag en sjöjungfru.
Den glÀdjen har följt mig och sporrat mig att Äteruppleva.
En beskÀftig storasyster grep in och förbÀttrade.
Den vrede jag dÄ kÀnde finns ocksÄ kvar!
En del minnen har brÀnt sig fast.
Kroppen minns , dÀrför hÄller jag nu i min vÄta lera
för att glÀdjen skall förlösa verkligheten.
Nu gÄr beskÀftiga politiker in och sÀger att gymnasieelever inte
har tid att lÄta leran finnas med. Och inte fÀrgerna eller musiken.
Jag blir rasande.Varför amputerar vi sprÄket som skall ge oss
det liv som Sara Lidman skriver om!
Jag fÄr inget svar pÄ min text i Dagens Nyheter den 25 juli.


Onsdag den 25 juli....en mÄnad senare,

kom min text in i Dagens Nyheter.
Se föregÄende anteckning den 27/6. SpÀnnande.
Jag hade sÀnt den först till InsÀndarsidan "Skriv i DN " som tyckte att det var en dikt och inte platsade som debattinlÀgg.
Jag sÀnde den dÄ till Kulturredaktionen.Hur Kulturredaktionen tÀnker, vet jag inte. Men nu stÄr den som en dikt pÄ Familjesidan !
Tacksam att den ÀndÄ inte nonchalerats och hoppas att den kan sÄ ett frö.Vad Àr det som hÀnder med synen pÄ Kultur nÀr Àmnena nu inte lÀngre Àr obligatoriska pÄ Gymnasiet ! Vad Àr det som hÀnder med vÄra vÀrderingar ! ? !
Var pÄgÄr dialogen om detta?



27 juni Ă„r 2012

Jag lÀste en debattartikel i DN i dag dÀr det stÄr att Jan Björklund tycker att de kreativa Àmnena inte behövs pÄ Gymnasiet.
De tar bara tid frÄn de "riktiga " kunskapsÀmnena.
De estetiska Àmnena Àr inte lÀngre obligatoriska pÄ Gymnasiet.
Vad Àr dÄ KUNSKAP?
Jag sÀnde som ett inlÀgg en text till DN.
Om den kommer att anses viktig och publiceras, vet jag inte.
Men hÀr kommer den.


Har vi rÄd att inte satsa pÄ kulturen

Àr mitt arbete samhÀllets chokladask
en lyxartikel
som vi inte har rÄd med nÀr det blir ont om pengar till mat

Är mitt arbete det lilla nödvĂ€ndiga spĂ„rĂ€mnet i födan
som vi inte har rÄd att vara utan

Jag fÄr inget svar

Jag lÄnar Sara Lidmans ord dÄ hon skrev:
Ditt sprÄks grÀnser Àr ditt livs grÀnser
ett utarmat sprÄk ger utarmade mÀnniskor"
och jag tror att
hon ocksÄ ansÄg att musik och konst
och andra kulturformer Àr sprÄkverktyg för att ge liv

Jag tittar
min lera Àr min kikare och mitt mikroskop
jag berÀttar vad jag ser

Vill du lÄna min kikare
Är den bara en chokladpralin
som vi inte har rÄd med

Eller har vi inte rÄd att vara utan den

Vi Àr mÄnga som inte ger upp
trots att det Àr dÄraktigt
för vi tror att vÄra kikare
Àr nödvÀndiga

AnvÀnd oss


Marianne Hall
Skulptör


19 maj

Det var helt tyst och ljust nÀr jag vaknade.
Minnet av nattens drömmar var bara en vÀrkande oro.
I gÄr sÄg jag Spöksonaten pÄ teaterscenen.
NÀr ridÄn gick ner försvann alla gestalter.
Nej dom försvann inte.
Dom finns stÀndigt .
har alltid funnits.
Även nĂ€r jag sover finns dom.
Jag drar ner ridÄn ,
men den Äker upp med en smÀll.
Dom fÄr vÀl sitta hÀr, nu nÀr jag ska jobba med leran.
Hoppas att dom sover en stund sedan.
Jag blir sÄ trött annars.


Magnolian i maj mÄnad blommar i överflöd
Jag vÀcker min lera.
Den har varit tyst i flera veckor.
UtstÀllningen frÄn Cupido stÄr nerpackad, nu trÀder dom fram,
alla gestalter som inte fick sitt rum dÄ.
Och nya gestalter tar form i den vÄta leran.
Inte hejdar Magnolian sitt överflöd.
Inte förstÄr jag varför......
detta överflöd av liv och förgÀngelse.
Motsatserna vÀrker i mig denna vÄr.


det Àr april mÄnad

Nu Àr den över, min utstÀllning pÄ Cupido.
Eller Àr det nu som den fortsÀtter?
Alla dessa möten med alla lever ju vidare!
Alla dessa terracottor lever vidare.
Jag kan bara ge plats för alla dessa frön ,
jag kan ge dom luft och vatten.
Men sedan vÀxer dom i sin egen kraft .


Det Àr mars mÄnad.

Jag citerar Herbert Marcuse:
"Konstens sanning ligger i dess förmÄga
att bryta den bestÄende verklighetens monopol
pÄ att definiera vad som Àr verklighet"
................
Ibland stannar tiden,
Och vÀggarna i rummet rasar samman.
Allt det som varit, allt det som Àr,
och allt det som ska komma,
finns mycket nÀra varandra i ett stort NU.
NÀr vÀggarna rasat öppnar sig ett nytt rum ,
dÀr Kosmos och Mikrokosmos och Min egen verklighet i nuet
bildar en enhet.
Det hÀr Àr en upplevelse jag haft nyligen.
Det Àr en mÄngbottnad upplevelse dÀr bÄde sorg och förundran
och glÀdje finns bredvid varandra.
En upplevelse bÄde av svaghet och kraft.

En dag tidigt i januari Ă„r 2012.

Min bror Lars-Lennart Forsberg Àr död.
Det kÀnns helt overkligt att skriva denna mening.
I dag sorterar jag de fotografier han tog i september i min atelje.
Jag blÀddrar i mina pÀrmar och finner Àven starka fotografier bl.a frÄn Är 1976 inför min debututstÀllning HOS PETRA.
Vi kom sÀrskilt nÀra varandra dÄ han gjorde kortfilmen
KYRIE ELEISON med mina skulpturer. Döden Àr en orkan.
Ingenting Àr sig likt. Jag gÄr i ett nytt landskap.
Döden sÀtter blixtljus pÄ livet.
Och mÀrkligt nog upplever jag nu livet mycket starkare.
Det Àr en gÄta.
........................................

En dag i oktober 2011

Tomas Tranströmer skriver i Det vilda torget 1983
att blÄsipporna öppnar en lönngÄng till den verkliga festen.
Nu har Tomas Tranströmer fÄtt Nobelpriset !
I den festen Àr blÄsipporna med!
Dom har ocksÄ fÄtt Nobelpriset.
Nu rÀtar dom pÄ stjÀlkarna och ser pÄ oss.
Och den blicken Àr vÀrldens hopp.




Sommarmorgon i ateljen lördag den 23 juli 2011

I gÄr kvÀll grÀt jag .
Morgonen Àr kvar i grÄten.
Norska tevebolagets bilder gör ansprÄk pÄ att vara verkliga.
Fast det inte kan ha hÀnt det som hÀnt.
Otaliga andra bilder passerar revy.
Alla berÀttar dom om nÄgot som hÀnde trots att det inte hÀnde.
Jag hittar min grÄt och min vrede och förtvivlan
ocksÄ i alla dessa gestalter i lera som ligger hÀr i ateljen.
Även mina lergestalter gör nu ansprĂ„k pĂ„ att vara verkliga.
Fast dom bara Àr lera.
GrÄten och vreden har hittat en plats .
sÄ att den kan hjÀlpa mig vidare och förlösa min kraft.
Inte kan jag bara ligga hÀr och grÄta.



Tankar frÄn ateljen

Det Àr sommar nu.
Vi ska vÀlja rÀtt krydda till fisken och vara glada
Radion trummar nyheter i bakgrunden.
Det Àr torka i östra Afrika.
Alla dessa ansikten.
Vad ska vi göra.
I kÀndistidningarna finns det ocksÄ ansikten.
Med nÀsor och lÀppar och ögon som opererats för att duga.
Det ska vara raka nÀsor.
Inte böjda.
Alla dessa ansikten.
Vad ska vi göra med vÄra krokiga nÀsor.


Snart majdagar

Nu dunkar Àntligen min brÀnnugn igen.
Det kÀnns som om jag fÄtt tillbaka mitt hjÀrta i ateljen!
Min stora runda ugn har fÄtt ett eget rum hÀr pÄ en av
KonstnÀrshems gÄrdar . Min flytt frÄn VÀsterÄs Àr klar.
Jag har fÄtt klara mig med provisorier.
Ugnen kommer att vilja arbeta som ett blodomlopp....
.......och jag fÄr se till att jag kan fylla den!
Jag lÀngtar efter doften av het ugn ... och att fÄ hÄlla de Ànnu varma gestalterna i handen..... och fÄ se den torra obrÀnda leran fÄ liv igen.


den 6 aprildagen

FÖRE GRYNINGEN
SJÖNG KOLTRASTEN


En av de sista dagarna i februari.

För en tid sedan fick jag se fotografier pÄ tre smÄ
terracottagestalter som nu stÄr i ett kontorsrum pÄ Kungliga Myntet.
Det var nÄgon frÄn Statens KonstrÄd som sÄg , som tog emot och som
gav dom ett rum att leva i. Nu mÄnga Är senare Äterser jag dom.
Och dom drabbar mig!
Nu ser jag, tar emot dom och Àr glad för att dom har ett rum att leva i.
Det kan ta tid att se.
Filosofen Martin Buber skrev att vi blir till genom relation, inför ett Du.
Jag gör mina terracottor och betraktaren blir motparten.
Jag och betraktaren kommer i en dialog dÀr vi skapar varandra.
Vi Àr bÄda helt viktiga och blir tydliga i mötet.
Det Ă€r detta som Ă€r Äventyret.

En dag i februari.

Tyrannen , hÀrskaren över Libyen, han kallar sina undersÄtar för rÄttor
och ska utrota dom.
UndersÄtarna börjar kraftfullt tala
och tar makten över sin maktlöshet,
och deras makt kommer en dag att avslöja tyrannens maktlöshet


Februariljuset har kommit tillbaka
I Egypten gÄr mÀnniskorna ut pÄ gatorna och ropar
efter mat och vÀrdighet och frihet som mÀnniska.
VĂ€rdighet!
Det Àr alla vi utan makt som mÄste ta makten tillbaka.
Maktlösheten ska frigöra makten inom oss.
Jag ska ta fram mina rop pÄ pappret och i min lera.
Ropet efter vÀrdighet



Och nu Àr det nytt Är igen... Är 2011.
Jag fick ett meddelande frÄn LÀkare utan grÀnser i dag.
Med en pÄminnelse om den 12 januari för ett Är sedan.
Det var dagen dÄ jordbÀvningen skakade Haiti.
Alla dessa dagar för att vi ska minnas.
Hur kan vi glömma?
Vi glömmer för att orka... sÄ Àr det mÄnga som sÀger.
Men kanske Àr det för att orka vidare som vi inte ska glömma .
Hur ska vi kunna se ...om vi blundar.
Det blev en smÀrtsam bild i leran idag.
Ögonen blev alldeles vidöppna.
Och dÄ sÄg dom ocksÄ livets storhet.
..........................................
Det ska bli Advent Ă„r 2010
Advent tycker jag om.
Det finns en kraft i den symboliken.
En kraft som förÀndrar.
Min lera börjar leva igen.
Mina teckningar nÄr mig igen.



November Àr det nu.
Min lera Àr tyst.
Teckningspappret Àr vitt.
Jag vÀntar.


Sent i september

Nu Àr det tid att förbereda ett rum för att lÀmna min konst till betraktarna.
Jag trÀder dÄ Ät sidan för att de som vill ska kunna göra sin egen resa.Platsen Àr Karby gÄrd senare delen av oktober mÄnad.Men Ànnu Àr det jag som stÀller mig inför mina egna uttryck, det Àr en lÄng och ocksÄ mödosam resa. Mina terracottagestalter
kommer till mig med olika styrka allt efter var jag befinner mig.
Ibland kommer dom snabbt ibland fÄr jag vÀnta pÄ dom.
Jag fÄr ha mod att tÄla, tÄlamod.
Det Àr spÀnnande att lyssna pÄ dom.




Sensommartid 2010

Nu Àr jag och min pappa lika gamla!
Det kÀnns stort.
Nu har jag gÄtt igenom pappas teckningar igen, de som jag fick för
44 Är sedan! Det var jag som fick gÄ igenom alla hans teckningar
och fördela i tretton delar,dÄ nÀr han hade gÄtt dit vÄra sinnen inte nÄr.
Jag Àr full av vördnad och inspiration . Vilken tecknare!
Han började teckna nÀr alla fjorton barnen var utflugna och han
inte behövde trampa lika mycket pÄ sin symaskin.NÀr han inte fick hÄlla i sitt stora teckningsblock pÄ intensivavdelningen för sin hjÀrtinfarkt, dÄ började han teckna sina medpatienter i det lilla formatet .
Nu finns han hÀr pÄ Bellmansgatan och ler tryggt mot mig
frÄn sitt sjÀlvportrÀtt,
och jag hör hur han ber mig att fortsÀtta arbeta.
Jag möter honom starkare Àn nÄgon tid.
Och jag vill inte svika honom.


Midsommartid Ă„r 2010

Tiden kommer till oss med kraft och fart.
Min lÀgenhet pÄ Bellmansgatan blir mer och mer arbetsrum.
Jag fÄr inte rum med alla teckningar pÄ vÀggarna lÀngre,
sÄ nu lÀgger jag dom pÄ hög.
NÄgra av dom ska jag visa pÄ Karby gÄrd i oktober tillsammans med skulpturer.
Min brÀnnugn finns nu pÄ KonstnÀrshem , men Ànnu har jag inte fÄtt klartecken att fÄ installera den i ett förrÄdsutrymme.
En brÀnnugn som inte ibland fÄr arbeta ,
Àr som ett hjÀrta som stannat, kroppen fÄr syrebrist.
Jag fÄr vÀnta.
Björk har fÄtt Polarpriset! Det Àr Björk som sjunger i kortfilmen Kyrie Eleison som grundar sig pÄ mina skulpturer.
Jag vet att SVT har insett detta, men vi fÄr se om mina förhoppningar om en repris pÄ filmen kommer att infrias!
Jag fÄr vÀnta.
Min text till Skuggutredningen i november 2008 har jag sÀnt till Kulturministern.
Men inte tror jag att hon lÀste den.
Jag fÄr vÀnta.
Och ha mod att tÄla, tÄlamod.
Men Àr mitt arbete samhÀllets chokladpralin?
Jag fÄr inget svar.
Det har inte en Kulturminister tid med.
Jag jobbar vidare för att fÄ syre.

.....................................................

Den 20 november Är 2009 Àr det redan.
Jag har varit tyst lÀnge nu i min dagbok.
Nu har jag hittat tillbaka till teckningsblocket.
Bilderna bara kommer till mig, otÄliga pÄ att ha fÄtt vÀnta sÄ lÀnge
stiger dom bara pÄ! Jag hÀlsar pÄ dom med igenkÀnnande glÀdje.
Undrar var dom hÄllit hus. Jag fÄr göra plats för dom.
Dom fÄr samsas med kruskaramellerna som ocksÄ vill vara med pÄ arbetsbordet.



Det Àr den 22 januari 2009
det nya Ă„ret travar vidare
vÄrlökarna börjar redan leta sig upp

Nu kommer filmen
pÄ TV
Det försöker jag ta in nu.
Kanske försvinner den i mediabruset.
Kanske ger den mig nÄgon ny dörr att öppna.
Kyrie Eleison! Bönen om barmhÀrtighet.

Den bönen har jag ropat sedan jag var ett barn
uttryckt pÄ mÄnga sÀtt
Som barn sÄg jag ett annat barn pÄ en filmduk
som gick barfota i snön under kriget, det gjorde ont i mina fötter.
En bild som sedan hela tiden upprepat sig i mÄnga former
och aldrig lÀmnat mig
Josef och Maria flyr stÀndigt undan Herodes.
Nu Àr jag inget barn lÀngre
bilderna blir allt obarmhÀrtigare.
Och dom trÀnger allt nÀrmare, och ger ett ramaskri i hela mig.

JodÄ, visst ser jag livets storhet!
Och det Àr just dÀrför jag mÄste fortsÀtta att ropa
om BarmhÀrtighet.

Marianne

.....................................................

Det Àr en novemberdag Är 2008
Jag har sÀnt en text till Skuggutredningen,
alternativutredningen till Riksdagens kulturutredning.
HĂ€r kommer texten!:

" HAR VI RÅD ATT INTE SATSA PÅ KULTUREN?
Är mitt arbete samhĂ€llets chokladask
en lyxartikel
som vi inte har rÄd med nÀr det blir ont om pengar till mat.

Är mitt arbete det lilla nödvĂ€ndiga spĂ„rĂ€mnet i födan
som vi inte har rÄd att vara utan ??? "

Jag fÄr inget svar
.............

Jag lÄnar Sara Lidmans ord dÄ hon skrev
"ditt sprÄks grÀnser Àr ditt livs grÀnser,
ett utarmat sprÄk ger utarmade mÀnniskor "
och jag tror att hon ocksÄ ansÄg att musik och konst
och andra kulturformer Àr sprÄkverktyg för att ge liv

................................

Jag tittar
min lera Àr min kikare och mitt mikroskop
jag berÀttar vad jag ser

Vill du lÄna min kikare
Ă€r den bara en chokladpralin
som vi inte har rÄd med

Eller har vi inte rÄd att vara utan den

Vi Àr mÄnga som inte ger upp
trots att det Àr dÄraktigt,
för vi tror att vÄra kikare
Àr nödvÀndiga

AnvÀnd oss !

Marianne Hall
Skulptör
...............................................
Det mÄste till en attitydförÀndring hos politikerna
för att kulturarbetarna ska fÄ drÀgliga villkor.


HÀr kommer nu en del Àldre dagboksanteckningar .
........................................................

den 10:e april 2006

Jag har ÖPPNAT UGN ! Ännu varma hĂ„ller jag i mina gestalter, vi letar efter kontakt med varandra NĂ„gra Ă€r snabba , nĂ„gra mĂ„ste jag vĂ€nta pĂ„.ibland har det tagit lĂ„ng tid innan vi sett varandra.


Maj mÄnad Är 2006

Jag vÀntar.
VÄren kom utan att jag gjorde nÄgot.

Jag vÀntar.
Och jag kan inte göra nÄgot annat just nu

Jag kan bara förbereda det som ska bli till
och vila i min vÀntan











MÀnniskan sliter huden av mÀnniskan. Jag kÀnner urvrÄlet i mig och vem ska ta mot det. Leran har tagit mot det.

Och jag har mött den svindlande berusningen av de nyföddas hud, och jag har sett in i gamla ögon som lyst av tillit.
Jag har drunknat i ett kronblads skönhet och vilat inför en stjÀrnhimmel. Vem ska ta mot min glÀdje. Leran har tagit mot den.


.........................................................


Söndag den 4 september 2005

Katrina. Katrina Katrina.
Jag prövar ordet mÄnga gÄnger, ett namn
Katrina dödar utan Ätskillnad, skoningslös Àr hon.
Makten ropar pÄ ordning och ger order att döda
Alla de som plundrar för att leva
fÄr makten döda.
Utan Ätskillnad, skoningslös Àr makten.

Och jag undrar vilken av orkanerna som Àr vÀrst
naturens
eller mÀnniskans.

.........................................
Inspelningen i min atelje Àr klar
nu vÀntar redigeringen

Kyrie eleison




den 6 oktober 2005

Jag har kommit hem efter en resa till en alpby i Österrike.
Jag har varit uppe pÄ toppen av ett högt berg.
Det jag sÄg var utanför mina förestÀllningar.
Jag kom hem och sÄg in i mitt nyfödda barnbarns ögon
Det jag sÄg var utanför mina förestÀllningar.
Omtumlad Àr jag

Och jag skriver
att min kropp Àr en hinna mellan tvÄ oÀndligheter
i den hinnan bor jag

Berget och barnet rymde samma hisnande djup



Första november

November Àr det, dagen Àr tio timmar kortare Àn i midsomras..jag har köpt lampor till ateljevisningen, det Àr sÄ mörkt. Och Sabina som Àr ett apatiskt barn sover under en lastbil lÄngt bort frÄn den svenska vÄrden, det Àr sÄ mörkt Vem ska ta mot min vrede . Leran fÄr ta mot den. Sedan ligger den dÀr .pÄ ateljevisningen ,och mina spotlight lyser pÄ den. Men inte hjÀlper det Sabina. Jag travar vidare . Och inte vet jag om mitt Kyrie Eleison nÄr nÄgon. Att be om förbarmande! Finns ordet kvar? För att komma ur min vanmakt gÄr jag tillbaka till min lera. Och jag letar efter en till spotlight. Det Àr sÄ mörkt.


Den första decemberdagen Är 2005


Jag hÄller min lera blöt, otÄlig Àr jag
I leran finns mitt sprÄk
och otÄlig Àr jag
tÄl inte
jag tÄl inte stumheten
orolig Àr jag i stumheten


I leran finns mitt sprÄk
och sprÄket Àr oroligt
otÄligt Àr sprÄket som inte nÄr fram
tÄl inte
tÄl inte stumheten
oroligt Àr sprÄket


dÀrför brÀnner jag min lera
för att sprÄket ska fÄ liv
och leva i mellanrummet mellan dig och mig






HUR SKA FÅGELNS ROP TILL OSS HÖRAS !