UPPSALA NYA TIDNING den 16 juli 2015

DIALOG öVER TID OCH RUM

Höjdpunkten i Ärets sommarutstÀllning pÄ Grönsöö Àr Marianne Halls konst, som intar ett existentiellt förhÄllningssÀtt till mÀnniskolivet, skriver UNT:s Cristina Karlstam.

De Àr smÄ till formatet, de flesta bara nÄgra centimeter lÄnga. Men i sitt konstnÀrliga uttryck Àr Marianne Halls lerskulpturer monumentala. Kraften i hennes bilder har kanske aldrig tidigare blivit i synliggjord som i sommar pÄ Grönsöö, dÀr de pÄ ett unikt sÀtt samtalar med portrÀttmÄleriet pÄ vÀggarna.

Sedan nÄgra Är tillbaka presenterar Grönsöö varje sommar en utstÀllning med föremÄl ur herrgÄrdens betydande samlingar. Det har handlat om husgerÄd och bruksföremÄl av olika slag, allt i syfte att lyfta fram och beskriva livet i en upplÀndsk herrgÄrd förr i tiden. I kombination med utstÀllningar av samtidskonst har broar byggts mellan generationer pÄ ett ofta konstruktivt sÀtt.

I Är har alltsÄ turen kommit till Grönsöös egen konstsamling och dÄ frÀmst dess portrÀttsamling. DÀrmed har ansvarige Jacob von Ehrenheim lyft Grönsöös sommarutstÀllningskoncept till en ny, personlig nivÄ. Grönsöö har blivit ett utflyktsmÄl att rÀkna med för en konstintresserad publik.
Valet av Marianne Hall som medutstÀllande samtidskonstnÀr visar sig dessutom vara kongenialt. Med sin fokus pÄ MÀnniskan, hennes ansikte, hennes kropp, hennes livssituation har Hall lyckats upprÀtta en dialog med gÄrdagens mÀnniskor, avbildade i vÀggarnas portrÀttmÄleri. DÀr handlar det om namngivna personer, portrÀtterade av sin tids konstnÀrer, oftast med den traditionella portrÀttkonstens signum. Marianne Halls avpersonifierade verk med sina tidlösa gestaltningar och lika tidlösa fysionomier klÀr av de portrÀtterade deras tidsfÀrg och statussymboler och inlemmar dem och oss besökare i ett gemensamt nu. De platta mÄlningarna pÄ vÀggarna möter Halls tredimensionella skulpturer och ett nytt, tredje rum uppstÄr. Triptyken Flickan liksom skulpturen Födelse blir förbindelselÀnkar mellan dÄtid och nutid.

I Marianne Halls konst Àr mÀnniskan ett brÀckligt kÀril, skyddslös och utsatt, svag och sÄrbar. Det handlar om ett existentiellt förhÄllningssÀtt till mÀnniskolivet, dess villkor och svÄrigheter. Hall har en lyhörd förmÄga att avlÀsa dessa fenomen och sedan ge dem en fysisk form och kroppslighet som strÀcker sig ut över tid och rum.
Fokus i hennes utstÀllning, omfattande tio verk, Àr MÀnniskan som kropp men ocksÄ som ide. En varelse som kan gestaltas som en fÄgelunge eller ett florstunt Àggskal, men ocksÄ som en vrÄlande gestalt vars ansikte sönderfaller i Ängest. Denna vÄldsutsatta sommar med terror och död pÄ mÄnga hÄll i vÀrlden blir Halls imponerande skulptur VrÄlet mÀrkligt samtida, samtidigt som den i sin varsamma, ÄterhÄlda form fÄngar in alla tiders mÀnskliga förtvivlan, skrÀck och oro.

Men i Halls konstnÀrskap ryms Àven en trotsig tro pÄ mÀnniskan och en insikt om varje mÀnniskolivs vÀrdighet och möjligheter. Skulpturgruppen Tillsammans, bestÄende av ett 20-tal gestalter, speglar i sina skilda uttryck hela kÀnsloregistret hos mÀnniskor i alla tider.

Den historieintresserade har mycket att glÀdja sig Ät i Grönsöös sommarutstÀllning dÀr man kan studera gÄngna tiders kvinnor och mÀn och genom det unika konceptet se dem förvandlas till vÄra systrar och bröder i nutid. BÀttre titel Àn "Vi mÀnniskor" kunde knappast den hÀr utstÀllningen ha fÄtt. KonstnÀrer som Elias Martin, Ulrica Pasch, Berta Valerius, Siri Andersson och Elsa von Kantzow tycks nÀstan vara vÄra samtida.

Men höjdpunkten i hela konceptet Àr tveklöst Marianne Halls verk. Det Àr svÄrt att förbise det faktum att MARIANNE HALL Àr syster till en annan av svensk konsts mest namnkunniga skulptörer, HERTHA HILLFON. Och nog tycker man sig kunna spÄra ett slÀktskap i deras konst, i fokuseringen pÄ mÀnniskoansiktet och -kroppen, i den renskalade estetiken, i det genuina materialvalet leran, mediet som gÀrna bevarar handens avtryck i det fÀrdiga verket. Men skillnaderna Àr fler Àn likheterna.

DÀr Hillfon talar med hög röst vÀljer Hall den lÄgmÀlda viskningen. NÀr Hillfon formulerar sig ansprÄksfullt markerar Hall en ansprÄkslöshet som vinner respekt i lÀngden, kongenial som den tycks vara med hela hennes koncept: vi mÀnniskor Àr smÄ, svaga, utsatta, men samtidigt starka, vÀrdiga, stolta, alla beroende av varandra i en utprÀglat humanistisk mÀnnisko- och konstsyn.

Hillfon har fÄtt extrem medial uppmÀrksamhet, inte utan skÀl. Hall har tidvis arbetat mer i det tysta, men hennes medverkan i en stor nordisk skulpturutstÀllning i London i vÄras och sÄ denna utstÀllning pÄ Grönsöö har Äter lyft fram hennes namn och bekrÀftat hennes stÀllning som en av svensk skulpturs allra mest intressanta konstnÀrer.

Cristina Karlstam

.................................................



.."Jag tror aldrig att jag sett den mÀnskliga livssituationen
uttryckt pÄ ett mer övertygande sÀtt. BÀvan, Ängest och livsglÀdje vÀller upp i mig. För det Àr ju mig det handlar om. Liksom om dig som lÀser detta.

Jean Bolinder
SkÄnska Dagbladet januari 2003

........................................................

För en bildvÀrld med djup allmÀnsklig giltighet bÄde i sorgen över livets ofattbara grymheter och gestaltandet av hoppet trots allt, verkande som förtvivlans förlösare.
Deverthska Kulturstiftelsens motivering till Hedersplakett 1999

.....................
"I de stora ansiktsmaskerna dÀr lerans vittrande har blivit en viktig del av uttrycket
har hon ocksÄ tillfört en skönhet som ibland nÀstan Àr smÀrtsam. En del av dessa ansikten
kan göra en förÀlskad eller fÄ en att grÄta.
Peter Ekström 25 januari 1996 Nerikes Allehanda

.............................

" Monumentala frÄgor fast i mycket litet format.varje skulptur har sina rötter i samtidens dokumentÀra fiktion, nyhetsbilder,reportage,krigsrapportering. Men lika klart knyter Marianne Hall an till historiska bildtraditioner som t ex altarskulpturer, grekiska kouroi eller enkla , samtida familjefotografier. De visuella uttrycken förstÀrks i detta möte mellan mÄnga associativa lager. MÀnniskans eviga utsatthet, hennes ömtÄlighet, Àr Mariannes tema,och det skulle kunnat bli kÀnslosamt eller patetiskt om inte arbetet med formen var sÄ friskt, sÄ lÄgmÀlt och samtidigt dramatiskt som hos Marianne Hall: en i ursprunglig mening monumental och aktuell bildkonstnÀr.
Ingamaj Beck

Aftonbladet
28 februari 1994