Skulptörförbundet ger

2013 års Sergelstipendium till

Marianne Hall

För skulptural gestaltning där livets
skörhet och sårbarhet skildras ömsint och
uttrycksfullt. Med stor materialkännedom
visar hon på lerans möjligheter till det
mest subtila skapande. Med stark integritet
förvaltar Marianne Hall en uråldrig
skulpturtradition där det monumentala
kan rymmas i en hand.

(juryns motivering)

.......................................................

Starka känslor finns i alla Marianne Halls skulpturer.
I många av dom uttrycker hon oro, vrede , förtvivlan och sorg
parad med stark ömhet för de utsatta gestalterna.
Hon konkretiserar vad vi ständigt möter i massmedia:
stympade kroppar, förvridna gestalter-
bevisen på att människans grymhet aldrig når en gräns.
Skulpturerna är Marianne Halls språk ,
skapade i hennes kontakt med verkligheten,
framvuxna ur hennes brottning med livet .
Jacqueline Stare
utdrag , katalogtext 1994
.................................................

I sin skulptur fortsätter Marianne Hall oförtrutet med sina människoskildringar . huvuden i klassisk resning och så all denna märkliga, mänskliga småskalighet. Från ett uns lera får hon fram dessa handflatsstora figurationer. En och en eller i smärre grupperingar, gör inte så mycket väsen av sig. De mest bara är där. Men de syns, de känns, de verkar med sina stilla, ofta slutna ögon.
Ur terracottan kramar Marianne Hall känsligt fram mänskliga existenser , tydliga, fasta, men också mjukt tillknådade, fria, öppna. Uttrycksfulla, mångtydiga är det som om hennes små väsen går in i sig själva, skådande mänskliga djup. De rör det allmänmänskliga, får tid och rum, då och nu, samtid och det länge sedan att smälta samman till ett gåtfullt vardande.
Det kan få hennes skulptur att kännas som höljen för människans inre. En inåtvänd värld öppnar sig i varelser pressade av oro, ångest, undrande över tillblivelse, förgängelse, men också öppna, avvaktande inför livskrafters möjligheter. Ett stycke livsvandring drar fram, kan få en och annan att undra över de eviga frågorna,
vilka är vi, varifrån kommer vi, vart är vi på väg?
Med säker ingivelse penetrerar Marianne Hall det individuella, fördjupande insikten om mänsklig tillvaro. I allt en skulptur, där betraktaren har mycket att begrunda.

STIG JOHANSSON
katalogtext år 2012

.....................................

MIN LERA ÄR MITT SPRÅK,
anteckningar från min atelje

Genom leran, ser jag.
Som i ett mörkrum där bilder framkallas, ser jag.
Jag ser livets genomborrande skönhet.
Jag ser människan slita sönder människan.

Min lera är mitt språk. Min lera är MITT språk.
Genom språket får vi kontakt med verkligheten.
Vi skapas ständigt av det språk vi lever i.
Det finns många språk. Helen Keller var både blind och döv sedan ettårsåldern.
Utan ett språk levde hon i ett onyanserat kaos.
När hennes lärarinna ristade tecknet för vatten i hennes handflata samtidigt som hon fick uppleva vattnet i sin hand, fick hon ett teckenspråk som öppnade världen för henne. Vi ser världen genom språket. Och vårt språk formar oss.
Sara Lidman skrev: Ditt språks gränser , är ditt livs gränser.
Det finns många sätt att få ett språk.

Jag var ett mycket tyst barn och hade dålig kontakt med människor omkring mig. Men jag hade en läsebok, Vill du läsa, med underbara bilder och vilsamma texter. Den boken och alla fina sånger gav mig ett språk som öppnade en trygg värld för mig. När jag var sex år gick jag ensam till skolan genom en lång mörk tunnel som luktade kiss och som skulle vara skyddsrum om kriget kom. Efter tunneln fick jag på vårarna uppleva de otaliga vårblommorna som gav mig svindlande skönhet vid Engelbrektskyrkan. Redan som ett litet barn var jag mest åskådare, väl medveten både om det svåra och det sköna. På skolgården gick jag till en pojke gjuten i brons, honom var jag inte rädd för på rasterna.
Vi hade vår tysta dialog, den mörka tunneln, vårblommorna, bronspojken, läseboken och jag.



När jag var tretton år började jag teckna och måla. Oftast tecknade jag porträtt. Jag fick en starkare verklighetskontakt, upplevde ro och en förhöjd livskänsla. Jag gick till Carl Eldhs trädgård och stod och kikade in på alla skulpturer. Jag gick ensam till Nationalmuseet och sökte ständigt upp Watteaus Vattenfall, vilken kraft i målningen, jag tror att jag först nu inser varför jag ständigt gick tillbaka till den tavlan! En enda gång flög det genom mitt huvud att jag ville bli skulptör. Men tanken var inte tillåten. Jag följde mitt familjebudskap, tog studenten och två examina. Sedan gjorde jag revolt, sökte till Konstfack och kom in i en helt ny värld. Det fanns ingen återvändo


Det tog flera månader innan jag riktig förstod varför vi skulle arbeta efter modell, den nakna människokroppen, 25 timmar i veckan. Men en dag utbrast jag: Nu ser jag! Och min lärare svarade: Ja, nu har fjällen fallit från dina ögon. Efter detta har jag många gånger fått utbrista: Nu ser jag! Fast ändå ser jag aldrig klart. Fjällen faller fortfarande. Jag avbildar inte det jag ser, jag ser när jag arbetar. Mina sinnen skärps, sensibiliteten ökar, och det jag ser framträder i allt större styrka. Ständigt upplever jag att gapet mellan det jag ser och det jag kan återge hela tiden blir större. Jag upptäckte formen som kraft, i ett rytmiskt skeende som påminner om dans och musik. Skeendet fanns djupt innanför och bortom ytan. Skönheten kunde bli så stark att jag måste vända mig bort. Det är detta möte med modellen som är äventyret, det blir bara spåret kvar efter mitt arbete.
En sommar satt min mamma modell för ett porträtt två timmar varje morgon i fem veckor. Aldrig tidigare hade jag sett min mamma! Så kändes det, och jag tyckte att jag bara hunnit med en bit av hennes panna. Men jag kom in på Konstakademin på den studien. Där fortsatte jag med mina modellstudier av människokroppen i fem år.


Efter studietiden kunde jag inte arbeta efter modell. Den värld jag fött mina tre barn till, blev min modell, och jag började arbeta på ett helt nytt s�tt.
I en mycket svår situation, när jag inte kunde tala eller gråta, använde jag för första gången leran som ett direkt uttryck i handen. Jag gjorde ett tecken i leran. Jag ropade i leran! Jag hade fått ett nytt språk, ett språk för min känsla. Leran blev en del av min kropp, en del av mitt kroppsspråk! Detta nya språk har jag utvecklat allt mer. Och nu är det mitt viktigaste språk. Leran svarar mot min fingertoppskänslighet och tar emot mig på ett sätt som jag inte förstår och många gånger inte kan kontrollera. Liksom när jag arbetar efter modell skärps mina sinnen, stegras sensibiliteten. Förmedvetna och omedvetna bilder gestaltas på ett medvetet plan. Styrkan i ljuset kan bli så stark att jag måste se bort. Mörkret och nakenheten kan också stegras så att jag måste se bort. Men för mig är detta en väg som leder mig vidare till kraft och befrielse.
Att arbeta är att få ett starkare möte, både med mig själv och den värld jag lever i. Det kan leda till ett vredesutbrott i leran Jag står inte ut med slakten längre, slakten av jorden och av människorna.
Nyhetsslamret för mig ständigt tillbaka till en brutal verklighet. Och det finns inte plats eller språk att reagera. Efter nyheterna kommer väderleksrapporten. Vreden löser mig ur min vanmakt.

En gång hade jag inget språk. Då kunde vanmakten ta makten �ver mig.
Nu har jag ett språk, som kan ta makten över vanmakten.
Jag arbetar för att se, och jag försöker berätta vad jag sett.
Jag ser den genomborrande skönheten. Och jag ser den förgörande smärtan och ondskan. Jag kan känna mig som en journalist med leran som kamera.
Jag reser snabbt mellan olika världar. Ibland kan ett enda litet skal ge mig en stark skönhetsupplevelse , ibland är det outhärdligt det jag får se,
men jag måste få berätta.
Det senaste året har jag mest tecknat. Under studietiden tecknade jag efter modell men i många år har pennan legat oanvänd. Nu kan teckningarna
otåligt flöda fram, och nu föds dom lika omedvetet som mina nya lergestalter.
Det finns tider då jag lever med helt vidöppna sinnen.

När jag visar mitt arbete då träder jag själv åt sidan.
Kanske kan betraktaren låna min konst till sin egen upptäcktsfärd.
Konsten vänder sig till den kreativa sidan hos betraktaren.
Betraktaren blir medskapare i en dialog med konsten.
Det finns inget rätt eller fel i den dialogen.
Och var och en har rätt att bestämma hur nära konsten får komma.
Varje möte är ett unikt äventyr.
Betraktaren är en viktig part i att ge konsten liv.
Ett språk som inte når en dialog , tystnar
Jag vill citera vad konstskribenten Gertrud Sandqvist skrev för många år sedan:
"Jag skriver om konst därför att jag lever. Jag skriver om konst därför att jag inte förstår. Jag är utlämnad åt bilden liksom den är utlämnad åt mig. Det finns något i den-något som hela tiden undflyr mig, oroar och lockar. Bilden som ett löfte om NÅGOT ANNAT, ett annat slags förståelse, en annan insikt, ett annat tilltal om vad som är liv och vad död. För bilden innehåller ett tvång. Den tvingar mig att se mig sj�lv. Den sporrar till motst�nd, i vissa fall tvingar den mig att fly för att sedan komma tillbaka, mindre rustad.Inför bilden måste jag vara vapenlös. Jag måste lämna den rustning som heter vana, stolthet och fördom om jag inte vill inleda ett krig, inte mot konsten men mot mig själv. Och jag vill läsa ett par anteckningar från min dagbok i ateljen;
Vaknar i morgonmörker, jag har arbetat hela natten
Jag ska gå upp nu och anteckna
Jag skall anteckna nattens arbete
Så jag inte glömmer det , nu när jag vilar vaken
Anteckna det i min lera, det skall jag g�ra.
..................................

I leran finns mitt språk
Oroligt är språket som inte når fram
tål inte stumheten
Oroligt är språket
därför bränner jag min lera
för att språket skall få liv
och leva i mellanrummet mellan dig och mig.

Jag vill leva nära verkligheten.
Livsintensiteten stegras. Arbetet ger ro och förlöser min kraft.
Därför fortsätter jag att arbeta. Jag kan inte sluta leta.
Ett citat av Herbert Marcuse: "Konstens sanning ligger i dess förmåga
att bryta den bestående verklighetens monopol på att definiera vad som är verklighet."
När vi tränar våra kroppar erövrar vi ett större rum att röra oss i.
När vi övar våra sinnen erövrar vi nya livsrum.
Jag har min erfarenhet i min atelje, men den är så stark att jag inte vet hur jag ska kunna beskriva den, jag får uppleva en livsintensitet som gör att jag ständigt söker vidare, jag orkar inte sluta leta, och jag vet att nya rum åter igen öppnar sig.

MARIANNE HALL mars 2015