23 OKTOBER år 2019
Ett drygt år efter en svår hjärnskakning arbetar jag igen !
SEGER ! I januari har jag en utställning på galleri Nordostpassagen på Djurgården i Stockholm, och i februari en stor retrospektiv utställning på Tomarps Kungsgård i Skåne. Vägen öppnar sig.
Oktober år 2018
Larmsirenerna dånar ! Vem lyssnar !
Även fåglarna och stenarna ........ ROPAR !
Människorna skaffar hörselskydd.
Högsommar år 2018
Med en värme som får mig att gå i ide !
Även alla mina gestalter i lera gömmer sig i skuggan.
Vi står stilla. Kanske tar vi bara sats , vi vill ut i livets centrum, letar efter vägen.
April år 2018
Ett till år har gått. Ett till år ska komma.
Jag fortsätter att naket höra vad mina ögon ser ,
och se det mina öron hör. Min lera antecknar.
Jag blir skrämd av allt som händer i världen nu, men min lera
tar makten över min vanmakt. För att orka måste jag fortsätta leta efter det rum som vill ta emot mitt språk i leran. Det stavas UTSTÄLLNING! Men hur ska det ske, mitt språk får inte plats om det inte hörs. Och hur skall det höras utan utställning? Även min bok drunknar i bruset. Makt och Vanmakt, Jubel och Vrål, Mod och Missmod... lever jag med.
AUGUSTI �r 2017
MIN BOK -Det stora Äventyret- en resa bortom ytan, vill nu ut på sitt eget äventyr! Jag har nu länge levt med vidöppna ögon, och mitt möte med den värld vi lever i har varit omstörtande naket. Även mötet med den konst jag gjort under många år har träffat mig med större kraft än tidigare. Två poler lever jag mellan :VRÅLET över allt som slår sönder och JUBLET över det nya som trotsigt bygger upp igen. Vreden och Jublet är två kompletterande krafter som följer mig och båda hjälper mig ut ur min vanmakt. En resa bortom ytan som jag aldrig vill bryta upp ifrån.
april 2017 BOKEN ÄR KLAR !
den 23 februari år 2017
..... jag går och väntar på den bok jag arbetat länge med , och som nyss lämnats till bokbinderiet. Om två veckor skall den komma hem till mig. Och sedan skall jag lotsa den ut i världen. Spännande !
Den har fått titeln " det stora Äventyret- en resa bortom ytan "
......allt ryms i en droppe av vatten och ljus.........
Sommaren 2016
Kommer just hem efter en lång resa
Längre än till Afrika, längre än till månen
Det jag såg var utanför mina föreställningar
Ingen kamera hade jag, och ingen mobil
Mina ord kan inte berätta
Allt rymdes i en droppe av vatten och ljus
en dag i februari 2016
Jag har byggt en koja
där tystnaden kan bo
När tystnaden har vilat sig
börjar hon tala
Min lera lyssnar
Det är fredag i november , en vecka efter attentatet i Paris.
Hela världen lever i skräck. Alla mobiliserar mot ondskan.
Klimatmötet i Paris nu snart överskuggas av det som hände i Paris förra veckan.
Moder Jord är också hotad av det sätt vi behandlar henne.
Använder vi en skräck ,för att bedöva en annan skräck? Hotet mot Moder Jord får inte plats just nu. Kanske allt hänger ihop? Var finns dialogen om helheten?
Söndagmorgon den 20 september
Det sägs att Gud steg in i världen som ett jagat flyktingbarn,
född bland djuren på ett jordgolv,
för det fanns ingen annan plats för honom.
Barnet växte upp till en ung man, som berättade om vetekornets kraft.
Kvällen innan han visste att han skulle mördas,
delade han brödet med alla närvarande,
för att vi skulle komma ihåg hans berättelse
om tillit och tillhörighet.
Nu har barnet stora katedraler att bo i.
Det kan vara svårt att hitta honom där,
och brödet får vi inte alltid ta del av.
Nu flyr barnet igen och föds mitt ibland oss på golvet.
Vetekornet fortsätter att gro till ett bröd ,
som vi en dag alla får dela.
Så är min längtan om en enda mänsklighet.
Söndag den 6 september 2015
Nu flyr människor i tusental åter igen.Som barn såg jag,på journalfilmer, barn gå barfota i snön. Dom hade inga skor. Och jag visste. Jag visste att kriget fanns på riktigt för barn måste gå barfota i snön. Det gjorde ont i mina fötter. Nu är jag inte barn längre och det jag nu ser föder ett ramaskri i mig, i hela mig.
I det ropet blandar sig människor i tusental som flyr för att få leva. Min lera tar mot ropet och söker en plats för att bli hörd.
Nu är det sent i augusti, en ny tid börjar.
Sommaren har varit intensiv som utställningstid, och ingenting är sig riktigt likt. Cristina Karlstam skrev en artikel i Uppsala Nya Tidning den 16 juli om min sommarutställning på Grönsöö. Den artikeln gav mig ny kraft.Jag har återgett den under rubriken Ord ur recentioner. Nu är min arbetsiver mycket större än vad min kropp orkar med. Och det känns bra trots allt! Mina gestalter i leran pratar även när jag behöver sova. Nu vill jag ge dom ett nytt rum !
Dom tål inte att behöva vara stumma, nerpackade i plastlådor. Då bråkar dom med mig och ropar att dom vill få luft igen. Jag behöver medhjälpare för att befria dom. Det finns konstnärer som har det, konstnärer som har extrahänder genom snickare, smeder, kuratorer, och många fler.
Visst vet jag vad jag behöver hjälp med! Jag vet vad jag vill göra!
Den sjunde dagen i juli
Nu är alla mina terracottor från London hemma igen.
Gruppen med den döende fågeln står nu på skulptörförbundets jubileumsutställning på Konstnärshuset. I går fick jag kopior på teckningar som yngre barn gjort i London efter mina gestalter och dom fick berätta varför dom valt den skulpturen."I draw it because it makes me calme!" OJ! Barn är kreativa och känsliga. Det var nog det finaste omdömet jag fått på länge av figurer som vuxna ibland inte orkar ta till sig. Ett annat svar var: "I think it looks like a soul coming out of a dead bird."
En dag i början på juni månad år 2015
Jag väntar hem min del av utställningen i London.
Längtar efter att få befria mina gestalter från packlådan och ge dom syre igen.
Här i stan står andra skaror i terracotta, som vill få rum att leva i en ny dialog.
På Grönsöö finns många på sommarvistelse.
Alla börjar bli högljudda i sin iver att komma vidare i världen.
Teckningarna vill också vara med, dom tål inte att ligga helt tätt intill varandra.
Det är ett väldigt sorl, och många gör sig inte hörda i trängseln.
Jag letar igen, efter nya rum.
Pingstafton år 2015
Det är pingst, hänryckningens tid.
Alla dessa våra högtider berättar om något som ständigt sker, så tolkar jag det. Gudabarnet föds ständigt, den heliga dåren slits sönder på en träpåle- Kain dödar Abel, jublet över livet blandar sig genom all klagan. Här står jag i min vardag och blöter min lera för att ta makten över min vanmakt.
Maj månad år 2015
Nu står dom där i stallet ,i Grönsöö slottspark, och pratar med varandra, alla dom som levde för länge sedan och blivit förevigade i slottets målningar, och mina människor i lera. Många erfarenheter delar dom, när dom vågar vara uppriktiga i sin dialog. Inte är vi så olika. Men berättelserna om oss är olika. Om vi tar oss tid, är tysta och modiga så kan vi lyssna på dem.Vilken spännande dialog! Vi är alla inbjudna att delta i det samtalet. Vi får försöka lyssna på en eller två i taget annars blir det bara ett sorl av röster som vi inte kan urskilja.
Det kan bli spännande, inte vet man vad som händer.
11 februari 2015
Det var spännande i London. Det gav kraft och arbetsglädje.
Den 25 juni är jag tillbaka för att vara med på en bokutgivning
om utställningen och Nordisk skulptur . Kanske öppnar sig nya möjligheter, Nu arbetar jag inför en sommarutställning på Grönsöö
slottsgods. Leran väntar på mig. Vägen rätar ut sig.
23 januari 2015
Nu packar jag!
Skulpturerna är redan på väg till London.
Nu packar jag med mig själv , min iver och min vilja och glädje.
Tandborsten och allt praktiskt följer med av bara farten.
Spännande att öppna nya dörrar.
Jag är på väg.
den 10 november
Jag har försökt länge nu, att låta mina terracottor få tala
i ett rum i Sverige. Men alla försök har den sista tiden bemötts med tystnad,
eller ibland av ett artigt NEJ.
Så kommer ett brev från London och efter ansökan om deltagande i en utställning med 14 skulptörer från Norden, får jag
ett övertygande JA ! Jag får livsrum igen, i Storbritannien.
Och min lera kan andas igen.
den 7 oktober
Det sägs att elefanterna sprang från stranden innan Tsunamin nådde fram. Förmodligen hade dom en sensibilitet som räddade deras liv.
Vi människor flyr sensibiliteten och lyssnar inte på dom som ändå försöker använda den för att berätta sina erfarenheter.
Vi bakar en kaka för att lugna ner alla oroliga aningar.
Det är den andra dagen i september valåret 2014
Det har varit en turbulent sommar med rapporter om
ondska och översvämningar, hetta och skogsbränder.
Nu flyr människorna! Många flyr för att få leva,
och många flyr för att inte se dom som flyr.
SVT lugnar oss med sportprestationer och mattävlingar och " nu ska vi vara glada" och få mer pengar i plånboken.
Jag ger upp mitt ramaskri, men det är svårt att få höras .
Jag letar.
Den 20 maj
Ibland stannar tiden
och väggarna i rummet rasar samman,
Även orden förlorar sin bärkraft.
Mitt språk söker sig andra uttryck.
En dag i maj månad
Jag citerar åter igen Herbert Marcuse:
"Konstens sanning ligger i dess förmåga
att bryta den bestående verklighetens monopol
på att definiera vad som är verklighet."
Vilket äventyr!
Inte behöver vi åka till Månen för att få starka upplevelser !
Den 17 maj
På bordet står en stor bukett med rosor från mina kollegor i
Svenska Konstnärernas Förening. I går fick jag ta emot ett stipendium med motiveringen: " Starkt, känsligt, berörande"
Min glädje fyller mig med ny kraft.
LÃ¥ngfredagen 2014
Det är tyst i dag.
Men det är en annan tystnad än den kreativa tystnaden,
som jag skrev om en februaridag.
Jag har sänt många ansökningar om ett rum
till mina terracottor och mina teckningar.
Men det är tyst, förvirrande tyst.
Har vi förlorat förmågan till dialog , sam-tal ?
En februaridag
......jag måste gå in i tystnaden.......
för att kunna höra vad jag tecknar......
Årets sista dag år 2013
Det stora rummet i min bostad är överfyllt av terracottor
och teckningar. Dom är nu högljudda och påträngande.
Eller är det jag som fått tillbaka min förmåga till kontakt?
Leran och kolet får liv i en dialog med en mottagare.
I det slutna rummet utan mottagare tystnar allt.
När jag går in i det tysta rummet
hör jag hur starkt alla ljud kommer tillbaka.
Leran lever igen .
Jag letar efter ett större rum och fler som ställer sig i en dialog.
Det stavas Utställning.
Söndag den 17 november
I går fick jag ta emot Skulptörförbundets Sergelstipendium 2013 !
En ny dörr öppnar sig !
Min tillit växer.
Novemberskymning 2013
Jag väntar.
Jag letar.
Djupt i mig har jag en tillit.
Samma tillit som fostret har
till krafter som föder livet vidare.
Redan Oktoberljus ! 2013
I snart nio månader har jag nu äntligen kunnat gå till mitt eget
tysta rum på Tavastgatan ,där leran väntar på mig.
Nio månader! Det är tiden för att föda.
Inte vet jag vad som händer mig.
Men jag letar för att jag skall kunna gå vidare
med min nya iver. Jag vill ge rum och luft åt mina terracottor och teckningar för att dom skall kunna stå i en dialog.
Det stavas UTSTÄLLNING !
Nya året 2013
Ordtjuvar
dom tog våra vackraste ord
slog sönder dom
Och inga nya ord hittar vi
vi är språklösa
och hittar inte in i den verklighet
som orden skulle bära
Hur ska vi limma ihop orden
så dom kan bära verkligheten
bortom alla trasiga ord
Tjuvar tog orden
.....................
Lördag den 22 december 2012
Det har varit skolavslutning.
NÃ¥gra elever har varit i en kyrka.
Prästen fick inte läsa välsignelsen.
Eleverna måste skyddas från välsignelsen.
Men många andra gudar får prata fritt .
Dom kommer inte med någon välsignelse.
Dom har helt andra önskemål och gömmer sig
i icke-religiösa ord.
Snart får väl barnen inte sjunga om blåsippan som niger !
Inte kan väl blåsippor niga.
Söndag 25 november 2012
I dag såg jag första filmen i TV- serien Why Poverty.
Allt är nära nu, vi kan inte bara dra för gardinerna.
Finns ordet Barmhärtighet kvar?
Ropet, bönen om Barmhärtighet finns i min kortfilm
Kyrie Eleison ,men det är bara genom oss som den
barmhärtigheten kan leva ,
vår Kyrie har bara våra händer .
Onsdag den 24 oktober 2012
Kanske ska jag kalla mig journalist, bildjournalist.
Jag tittar. Och jag berättar vad jag ser.
Jag berättar i lera.
onsdag den 10 oktober
Nu har jag gett luft och rum igen till mina gestalter i lera.
Dom står och väntar i galleriet på att få komma i dialog .
Nu säger dom det som dom inte kan i kafferummet
där vi alla har våra gränser !
Om ni bara låter mig tala,så säger dom först.
Om du lyssnar får du höra det du kanske inte hört.
måndag den 8 oktober
Jag packar in mina gestalter i bubbelplast för att ta dom till
utställningen i Österåker som öppnar på lördag.
I bubbelplasten kan dom inte andas.
DÃ¥ finns dom inte.
Det är många gestalter här i min atelje som är nerpackade,
kanske kan dom få liv en dag.
Vi blir till inför ett DU sa filosofen Buber. Vi ger varandra liv.
Det pratade inte politikerna om på Partidebatten i SVT om i går.
Det är pengar som gäller. Vi ska bli rika för att få liv.
Det räcker inte med grundtrygghet.
Därför har vi inte råd med Kulturen.
Men vi upplever världen genom våra sinnen !
Vi kan träna våra sinnen lika väl som våra kroppar.
Tänk om vi inte hade råd att röra på oss!
söndag den 19 augusti 2012
Sommaren har varit Vila efter ett turbulent år.
Min lera är våt .... igen.
Fingertopparna minns min lera långt ner i tiden
När jag var tretton år gjorde jag en sjöjungfru.
Den glädjen har följt mig och sporrat mig att återuppleva.
En beskäftig storasyster grep in och förbättrade.
Den vrede jag då kände finns också kvar!
En del minnen har bränt sig fast.
Kroppen minns , därför håller jag nu i min våta lera
för att glädjen skall förlösa verkligheten.
Nu går beskäftiga politiker in och säger att gymnasieelever inte
har tid att låta leran finnas med. Och inte färgerna eller musiken.
Jag blir rasande.Varför amputerar vi språket som skall ge oss
det liv som Sara Lidman skriver om!
Jag får inget svar på min text i Dagens Nyheter den 25 juli.
Onsdag den 25 juli....en månad senare,
kom min text in i Dagens Nyheter.
Se föregående anteckning den 27/6. Spännande.
Jag hade sänt den först till Insändarsidan "Skriv i DN " som tyckte att det var en dikt och inte platsade som debattinlägg.
Jag sände den då till Kulturredaktionen.Hur Kulturredaktionen tänker, vet jag inte. Men nu står den som en dikt på Familjesidan !
Tacksam att den ändå inte nonchalerats och hoppas att den kan så ett frö.Vad är det som händer med synen på Kultur när ämnena nu inte längre är obligatoriska på Gymnasiet ! Vad är det som händer med våra värderingar ! ? !
Var pågår dialogen om detta?
27 juni år 2012
Jag läste en debattartikel i DN i dag där det står att Jan Björklund tycker att de kreativa ämnena inte behövs på Gymnasiet.
De tar bara tid från de "riktiga " kunskapsämnena.
De estetiska ämnena är inte längre obligatoriska på Gymnasiet.
Vad är då KUNSKAP?
Jag sände som ett inlägg en text till DN.
Om den kommer att anses viktig och publiceras, vet jag inte.
Men här kommer den.
Har vi råd att inte satsa på kulturen
är mitt arbete samhällets chokladask
en lyxartikel
som vi inte har råd med när det blir ont om pengar till mat
Är mitt arbete det lilla nödvändiga spårämnet i födan
som vi inte har råd att vara utan
Jag får inget svar
Jag lånar Sara Lidmans ord då hon skrev:
Ditt språks gränser är ditt livs gränser
ett utarmat språk ger utarmade människor"
och jag tror att
hon också ansåg att musik och konst
och andra kulturformer är språkverktyg för att ge liv
Jag tittar
min lera är min kikare och mitt mikroskop
jag berättar vad jag ser
Vill du låna min kikare
Är den bara en chokladpralin
som vi inte har råd med
Eller har vi inte råd att vara utan den
Vi är många som inte ger upp
trots att det är dåraktigt
för vi tror att våra kikare
är nödvändiga
Använd oss
Marianne Hall
Skulptör
19 maj
Det var helt tyst och ljust när jag vaknade.
Minnet av nattens drömmar var bara en värkande oro.
I går såg jag Spöksonaten på teaterscenen.
När ridån gick ner försvann alla gestalter.
Nej dom försvann inte.
Dom finns ständigt .
har alltid funnits.
Även när jag sover finns dom.
Jag drar ner ridån ,
men den åker upp med en smäll.
Dom får väl sitta här, nu när jag ska jobba med leran.
Hoppas att dom sover en stund sedan.
Jag blir så trött annars.
Magnolian i maj månad blommar i överflöd
Jag väcker min lera.
Den har varit tyst i flera veckor.
Utställningen från Cupido står nerpackad, nu träder dom fram,
alla gestalter som inte fick sitt rum då.
Och nya gestalter tar form i den våta leran.
Inte hejdar Magnolian sitt överflöd.
Inte förstår jag varför......
detta överflöd av liv och förgängelse.
Motsatserna värker i mig denna vår.
det är april månad
Nu är den över, min utställning på Cupido.
Eller är det nu som den fortsätter?
Alla dessa möten med alla lever ju vidare!
Alla dessa terracottor lever vidare.
Jag kan bara ge plats för alla dessa frön ,
jag kan ge dom luft och vatten.
Men sedan växer dom i sin egen kraft .
Det är mars månad.
Jag citerar Herbert Marcuse:
"Konstens sanning ligger i dess förmåga
att bryta den bestående verklighetens monopol
på att definiera vad som är verklighet"
................
Ibland stannar tiden,
Och väggarna i rummet rasar samman.
Allt det som varit, allt det som är,
och allt det som ska komma,
finns mycket nära varandra i ett stort NU.
När väggarna rasat öppnar sig ett nytt rum ,
där Kosmos och Mikrokosmos och Min egen verklighet i nuet
bildar en enhet.
Det här är en upplevelse jag haft nyligen.
Det är en mångbottnad upplevelse där både sorg och förundran
och glädje finns bredvid varandra.
En upplevelse både av svaghet och kraft.
En dag tidigt i januari år 2012.
Min bror Lars-Lennart Forsberg är död.
Det känns helt overkligt att skriva denna mening.
I dag sorterar jag de fotografier han tog i september i min atelje.
Jag bläddrar i mina pärmar och finner även starka fotografier bl.a från år 1976 inför min debututställning HOS PETRA.
Vi kom särskilt nära varandra då han gjorde kortfilmen
KYRIE ELEISON med mina skulpturer. Döden är en orkan.
Ingenting är sig likt. Jag går i ett nytt landskap.
Döden sätter blixtljus på livet.
Och märkligt nog upplever jag nu livet mycket starkare.
Det är en gåta.
........................................
En dag i oktober 2011
Tomas Tranströmer skriver i Det vilda torget 1983
att blåsipporna öppnar en lönngång till den verkliga festen.
Nu har Tomas Tranströmer fått Nobelpriset !
I den festen är blåsipporna med!
Dom har också fått Nobelpriset.
Nu rätar dom på stjälkarna och ser på oss.
Och den blicken är världens hopp.
Sommarmorgon i ateljen lördag den 23 juli 2011
I går kväll grät jag .
Morgonen är kvar i gråten.
Norska tevebolagets bilder gör anspråk på att vara verkliga.
Fast det inte kan ha hänt det som hänt.
Otaliga andra bilder passerar revy.
Alla berättar dom om något som hände trots att det inte hände.
Jag hittar min gråt och min vrede och förtvivlan
också i alla dessa gestalter i lera som ligger här i ateljen.
Även mina lergestalter gör nu anspråk på att vara verkliga.
Fast dom bara är lera.
Gråten och vreden har hittat en plats .
så att den kan hjälpa mig vidare och förlösa min kraft.
Inte kan jag bara ligga här och gråta.
Tankar från ateljen
Det är sommar nu.
Vi ska välja rätt krydda till fisken och vara glada
Radion trummar nyheter i bakgrunden.
Det är torka i östra Afrika.
Alla dessa ansikten.
Vad ska vi göra.
I kändistidningarna finns det också ansikten.
Med näsor och läppar och ögon som opererats för att duga.
Det ska vara raka näsor.
Inte böjda.
Alla dessa ansikten.
Vad ska vi göra med våra krokiga näsor.
Snart majdagar
Nu dunkar äntligen min brännugn igen.
Det känns som om jag fått tillbaka mitt hjärta i ateljen!
Min stora runda ugn har fått ett eget rum här på en av
Konstnärshems gårdar . Min flytt från Västerås är klar.
Jag har fått klara mig med provisorier.
Ugnen kommer att vilja arbeta som ett blodomlopp....
.......och jag får se till att jag kan fylla den!
Jag längtar efter doften av het ugn ... och att få hålla de ännu varma gestalterna i handen..... och få se den torra obrända leran få liv igen.
den 6 aprildagen
FÖRE GRYNINGEN
SJÖNG KOLTRASTEN
En av de sista dagarna i februari.
För en tid sedan fick jag se fotografier på tre små
terracottagestalter som nu står i ett kontorsrum på Kungliga Myntet.
Det var någon från Statens Konstråd som såg , som tog emot och som
gav dom ett rum att leva i. Nu många år senare återser jag dom.
Och dom drabbar mig!
Nu ser jag, tar emot dom och är glad för att dom har ett rum att leva i.
Det kan ta tid att se.
Filosofen Martin Buber skrev att vi blir till genom relation, inför ett Du.
Jag gör mina terracottor och betraktaren blir motparten.
Jag och betraktaren kommer i en dialog där vi skapar varandra.
Vi är båda helt viktiga och blir tydliga i mötet.
Det är detta som är Äventyret.
En dag i februari.
Tyrannen , härskaren över Libyen, han kallar sina undersåtar för råttor
och ska utrota dom.
Undersåtarna börjar kraftfullt tala
och tar makten över sin maktlöshet,
och deras makt kommer en dag att avslöja tyrannens maktlöshet
Februariljuset har kommit tillbaka
I Egypten går människorna ut på gatorna och ropar
efter mat och värdighet och frihet som människa.
Värdighet!
Det är alla vi utan makt som måste ta makten tillbaka.
Maktlösheten ska frigöra makten inom oss.
Jag ska ta fram mina rop på pappret och i min lera.
Ropet efter värdighet
Och nu är det nytt år igen... år 2011.
Jag fick ett meddelande från Läkare utan gränser i dag.
Med en påminnelse om den 12 januari för ett år sedan.
Det var dagen då jordbävningen skakade Haiti.
Alla dessa dagar för att vi ska minnas.
Hur kan vi glömma?
Vi glömmer för att orka... så är det många som säger.
Men kanske är det för att orka vidare som vi inte ska glömma .
Hur ska vi kunna se ...om vi blundar.
Det blev en smärtsam bild i leran idag.
Ögonen blev alldeles vidöppna.
Och då såg dom också livets storhet.
..........................................
Det ska bli Advent år 2010
Advent tycker jag om.
Det finns en kraft i den symboliken.
En kraft som förändrar.
Min lera börjar leva igen.
Mina teckningar når mig igen.
November är det nu.
Min lera är tyst.
Teckningspappret är vitt.
Jag väntar.
Sent i september
Nu är det tid att förbereda ett rum för att lämna min konst till betraktarna.
Jag träder då åt sidan för att de som vill ska kunna göra sin egen resa.Platsen är Karby gård senare delen av oktober månad.Men ännu är det jag som ställer mig inför mina egna uttryck, det är en lång och också mödosam resa. Mina terracottagestalter
kommer till mig med olika styrka allt efter var jag befinner mig.
Ibland kommer dom snabbt ibland får jag vänta på dom.
Jag får ha mod att tåla, tålamod.
Det är spännande att lyssna på dom.
Sensommartid 2010
Nu är jag och min pappa lika gamla!
Det känns stort.
Nu har jag gått igenom pappas teckningar igen, de som jag fick för
44 år sedan! Det var jag som fick gå igenom alla hans teckningar
och fördela i tretton delar,då när han hade gått dit våra sinnen inte når.
Jag är full av vördnad och inspiration . Vilken tecknare!
Han började teckna när alla fjorton barnen var utflugna och han
inte behövde trampa lika mycket på sin symaskin.När han inte fick hålla i sitt stora teckningsblock på intensivavdelningen för sin hjärtinfarkt, då började han teckna sina medpatienter i det lilla formatet .
Nu finns han här på Bellmansgatan och ler tryggt mot mig
från sitt självporträtt,
och jag hör hur han ber mig att fortsätta arbeta.
Jag möter honom starkare än någon tid.
Och jag vill inte svika honom.
Midsommartid år 2010
Tiden kommer till oss med kraft och fart.
Min lägenhet på Bellmansgatan blir mer och mer arbetsrum.
Jag får inte rum med alla teckningar på väggarna längre,
så nu lägger jag dom på hög.
Några av dom ska jag visa på Karby gård i oktober tillsammans med skulpturer.
Min brännugn finns nu på Konstnärshem , men ännu har jag inte fått klartecken att få installera den i ett förrådsutrymme.
En brännugn som inte ibland får arbeta ,
är som ett hjärta som stannat, kroppen får syrebrist.
Jag får vänta.
Björk har fått Polarpriset! Det är Björk som sjunger i kortfilmen Kyrie Eleison som grundar sig på mina skulpturer.
Jag vet att SVT har insett detta, men vi får se om mina förhoppningar om en repris på filmen kommer att infrias!
Jag får vänta.
Min text till Skuggutredningen i november 2008 har jag sänt till Kulturministern.
Men inte tror jag att hon läste den.
Jag får vänta.
Och ha mod att tåla, tålamod.
Men är mitt arbete samhällets chokladpralin?
Jag får inget svar.
Det har inte en Kulturminister tid med.
Jag jobbar vidare för att få syre.
.....................................................
Den 20 november år 2009 är det redan.
Jag har varit tyst länge nu i min dagbok.
Nu har jag hittat tillbaka till teckningsblocket.
Bilderna bara kommer till mig, otåliga på att ha fått vänta så länge
stiger dom bara på! Jag hälsar på dom med igenkännande glädje.
Undrar var dom hållit hus. Jag får göra plats för dom.
Dom får samsas med kruskaramellerna som också vill vara med på arbetsbordet.
Det är den 22 januari 2009
det nya året travar vidare
vårlökarna börjar redan leta sig upp
Nu kommer filmen
på TV
Det försöker jag ta in nu.
Kanske försvinner den i mediabruset.
Kanske ger den mig någon ny dörr att öppna.
Kyrie Eleison! Bönen om barmhärtighet.
Den bönen har jag ropat sedan jag var ett barn
uttryckt på många sätt
Som barn såg jag ett annat barn på en filmduk
som gick barfota i snön under kriget, det gjorde ont i mina fötter.
En bild som sedan hela tiden upprepat sig i många former
och aldrig lämnat mig
Josef och Maria flyr ständigt undan Herodes.
Nu är jag inget barn längre
bilderna blir allt obarmhärtigare.
Och dom tränger allt närmare, och ger ett ramaskri i hela mig.
Jodå, visst ser jag livets storhet!
Och det är just därför jag måste fortsätta att ropa
om Barmhärtighet.
Marianne
.....................................................
Det är en novemberdag år 2008
Jag har sänt en text till Skuggutredningen,
alternativutredningen till Riksdagens kulturutredning.
Här kommer texten!:
" HAR VI RÃ…D ATT INTE SATSA PÃ… KULTUREN?
Är mitt arbete samhällets chokladask
en lyxartikel
som vi inte har råd med när det blir ont om pengar till mat.
Är mitt arbete det lilla nödvändiga spårämnet i födan
som vi inte har råd att vara utan ??? "
Jag får inget svar
.............
Jag lånar Sara Lidmans ord då hon skrev
"ditt språks gränser är ditt livs gränser,
ett utarmat språk ger utarmade människor "
och jag tror att hon också ansåg att musik och konst
och andra kulturformer är språkverktyg för att ge liv
................................
Jag tittar
min lera är min kikare och mitt mikroskop
jag berättar vad jag ser
Vill du låna min kikare
är den bara en chokladpralin
som vi inte har råd med
Eller har vi inte råd att vara utan den
Vi är många som inte ger upp
trots att det är dåraktigt,
för vi tror att våra kikare
är nödvändiga
Använd oss !
Marianne Hall
Skulptör
...............................................
Det måste till en attitydförändring hos politikerna
för att kulturarbetarna ska få drägliga villkor.
Här kommer nu en del äldre dagboksanteckningar .
........................................................
den 10:e april 2006
Jag har ÖPPNAT UGN ! Ännu varma håller jag i mina gestalter, vi letar efter kontakt med varandra Några är snabba , några måste jag vänta på.ibland har det tagit lång tid innan vi sett varandra.
Maj månad år 2006
Jag väntar.
Våren kom utan att jag gjorde något.
Jag väntar.
Och jag kan inte göra något annat just nu
Jag kan bara förbereda det som ska bli till
och vila i min väntan
Människan sliter huden av människan. Jag känner urvrålet i mig och vem ska ta mot det. Leran har tagit mot det.
Och jag har mött den svindlande berusningen av de nyföddas hud, och jag har sett in i gamla ögon som lyst av tillit.
Jag har drunknat i ett kronblads skönhet och vilat inför en stjärnhimmel. Vem ska ta mot min glädje. Leran har tagit mot den.
.........................................................
Söndag den 4 september 2005
Katrina. Katrina Katrina.
Jag prövar ordet många gånger, ett namn
Katrina dödar utan åtskillnad, skoningslös är hon.
Makten ropar på ordning och ger order att döda
Alla de som plundrar för att leva
får makten döda.
Utan åtskillnad, skoningslös är makten.
Och jag undrar vilken av orkanerna som är värst
naturens
eller människans.
.........................................
Inspelningen i min atelje är klar
nu väntar redigeringen
Kyrie eleison
den 6 oktober 2005
Jag har kommit hem efter en resa till en alpby i Österrike.
Jag har varit uppe på toppen av ett högt berg.
Det jag såg var utanför mina föreställningar.
Jag kom hem och såg in i mitt nyfödda barnbarns ögon
Det jag såg var utanför mina föreställningar.
Omtumlad är jag
Och jag skriver
att min kropp är en hinna mellan två oändligheter
i den hinnan bor jag
Berget och barnet rymde samma hisnande djup
Första november
November är det, dagen är tio timmar kortare än i midsomras..jag har köpt lampor till ateljevisningen, det är så mörkt. Och Sabina som är ett apatiskt barn sover under en lastbil långt bort från den svenska vården, det är så mörkt Vem ska ta mot min vrede . Leran får ta mot den. Sedan ligger den där .på ateljevisningen ,och mina spotlight lyser på den. Men inte hjälper det Sabina. Jag travar vidare . Och inte vet jag om mitt Kyrie Eleison når någon. Att be om förbarmande! Finns ordet kvar? För att komma ur min vanmakt går jag tillbaka till min lera. Och jag letar efter en till spotlight. Det är så mörkt.
Den första decemberdagen år 2005
Jag håller min lera blöt, otålig är jag
I leran finns mitt språk
och otålig är jag
tål inte
jag tål inte stumheten
orolig är jag i stumheten
I leran finns mitt språk
och språket är oroligt
otåligt är språket som inte når fram
tål inte
tål inte stumheten
oroligt är språket
därför bränner jag min lera
för att språket ska få liv
och leva i mellanrummet mellan dig och mig

HUR SKA FÅGELNS ROP TILL OSS HÖRAS !

|